Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 2

— Ni är en skurk, säger jag er! ... Sök noga i ert minne. Det var ej i går det var längesedan saken passerade, Den olycklige började darra förskräckligt. Han hade så många otroheter att förebrå sig, att han hade stort skäl dertill. — Ni har oj fått reda på hvad jag menar? återtog läkaren efter det han rågra ögonblick låtit honom vara ett rof för sin förvirring. — Nej, herr öfverläkare. . — Då skall jag hjelpa er. Ni erinrar er att vid pass två år sedan, vid samma tid som koleran härjade, fanns här en viss ung flicka, för hvilken jag mycket intresserade mig ... Wilhelm bleknade vid de första ord han hörde häraf, darrade och knäppte ihop händerna. — Gör mig ej olycklig, herr öfverläkare! utropade han. — Det beror på uppriktigheten af era svar; ni ser att jag är väl underrättad. Jag lyssnar. — Jag skall säga er allt; jag skall ej dölja det ringaste. Så mycket värre om jag har felat, jag är ej den ende som gjort det. — Åh, jag vet äfven det, underläkaren ... — Nåväl! ja, det är han som förledt mig. Jag skall beskrifva för er huru det gick till. Det fanns en mycket rik herre som intresscrade sig för detta fruntimmer; han kom alla dagar för att göra sig underrättad om hennes tillstånd. Första dagen då man såg henne så sjuk, så starkt angripen af kolera, misströstade man om henne;