Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 2

12 äfven ett tillskott, som dock tillsvidare ej sår öfverstiga två procent af det belopp hvarmed delegare ingått i lifräntefonden. Dessa äro nu reglemantets hufvudsakligaste bestämmelser och har direktionen dessutom upplysningsj vis d. 1 Okt. 1859 meddelat, att fördelarne af inträde i anstalten icke gerna kunna falla sig mindre än vissa exempel utvisar, af hvilka ins. endast behöfver ansöra några få, nemligen: lI:sta mom. Vill någon åt sig sjelf eller åt nägon annan, t. ex en församling åt sin skollärare, bereda utsigt, att efter uppnådda 55 år kunna påräkna en lifstidspension eller lifränta af 100 rdr rmt, kan detta, om personen är 25 år gamwal, rikeligen vinnas genom årligt insättning af 12 rdr eller genom en insats en gång för alla af vid pass 160 rår. 2:dra mom, Börjad vid 21 års ålder skulle en ärlig insats af 10 rdr, fortsatt i 29 år, sannolikt gifva en lifränta, ifrån 56:te året, af 100 rdr. 3:dje mom, Vill någon t. ex. såsom faddergäfva åt ett barn, samma år det födes i anstalten insätta 10 rdr, bör frukten deraf blifva en lifstidspension inpå senaste ålderdomen, ifrån 56:te året, af bortemot 30 rår. 4:de mom. Vill någon vid 54 års ålder insätta 1,000 rdr i anstalten, bör han kunna påräkna, att andra året derefter, och sedan allt framgent, uppbära en lifränta af inemot 100 rdr. Af dessa exempel synes att insättaren i I:sta mom. erhåller ungefär 27, den i 2:dra mom. 34, den i 3:dje mom. 300 och den i 4:de mom. endast 10 procent å gjorde inbetalningar samt att således största fördelen är att redan vid födelsen inkomma i denna anstalt och att ju äldre man är vid inträdet, dess mindre fördelaktigt blir det för delegaren. ÄÅro nu brocentberäkningarne utan fel och har ins. för öfrigt uppfattat reglementet samt direktionens meddelande rigtigt, så har ock, enligt ins:s åsigt, den komitå som uppgjort förslag till detta antagna och stadfästade relemente begått ett svårt fel derutinnan, att den ej medgifvit alla delegare rättighet att komma i åtnjutande af samma förmåner, nemligen: ett maximum af procent, enär somliga bekomma 300 och andra endast 10. Knappast kan man väl tänka sig, att en person vid 54 års ålder skänker bort ett kapital af 1,000 rår, för att årligen deraf bekomma under sin återstående kanske korta lifstid 10 procent; men att det varit frestande om denne individ med tiden kunde haft hopp om, att så småningom få ända till 100 å 150 procent om året. Säledes går anstalten förmodligen miste om alla dessa, som ingen familj eller kära slägtingar hafva, och hvilka säkerligen kunna göra de största insatserna. Hvad nu beträffar de som redan straxt efter födseln blifva delegare i anstalten, tyckes det visserligen att 300 procent om året på insatta medel äro sköna att få, men att utan någon uppburen ränta nödgas vänta i 55 år, det är något för starkt, och håller ing. för troligt att de alldra flesta skulle hellre vilja nöja sig med att uppnå ett maximum af endast 150 procent, blott de vid tidigare ålder finge uppbära för hvarje år stigande räntor, samt att som det nu är fäder och mödrar skola vara bra förmögna och förtänksamma för sina barn, för att lemna bort penningar under 55 år; att någon fattig familjfader riskerar något slikt ar föga troligt. Efter ins. förmenande är den af komitEn upptagna minimi-insatsen (500 rdr) på hvilken ränta kan bekommas, alldeles för stor, emedan det för obemedlade personer drar för långt ut på tiden innan detta kapital ernås; den bör ej bestämmas till högre än 100 rdr. På så sätt, och om högsta räntan bestämmes till 100 å2 150 procent, kunna delegarne dels förr komma i åtnjutande af en årligen stigande ränta och dels alla med tiden erhålla samma räntemaximum, anseende ins. dessa principer vara de såväl vigtigaste som förmånligaste och genom hvilka, antagna och bekantgjorda, de största fördelar tillika kunna vinnas. Ehuruväl det för ins. ej är bestämdt kunnigt, till hvilken utsträckning härvarande ränteanstalt kommit, är han dock öfvertygad att det är ett intet emot hvad det kunde vara, om den blifvit upprättad efter vilkor som voro för alla lika fördelaktiga; och enär det för bvarje menniskovän är tydligt, att ränteanstalter, klokt inrättade och af föräldrar, målsmän, arbetsgilvare jemte alla som hafva omtanka om sig sjelfva och egen samt sin omgifnings framtid uppburna och framhållna såsom de förtjena, allt mer och mer böra kunna bli för alla samhällen ytterst välgörande, såsom utestängande fattigdom och elände och befordrande ekonomiskt oberoende, — så får ins. sluta med den önskan att Göteborg, som är en i hög grad framåtgående stad, så snart som möjligt måtte få sin ränteanstalt så ordnad, att, hvilket nu ej tyckes vara händelsen, ett lifligt och verksamt intresse för densamma måtte kunna uppstå och derigenom äfven lyckliga resultater vinnas. Avanti. gAr AO AAnMh 122 A ss