Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 1

hördes ett doft hväsande och från tuaregens bröst framstack hotande den blåa ormens triangelsormiga hufvud. Vid åsynen af detta giftiga djur, lät Mirza höra ett rytande och Rack-Bobo började att morra. De trogna djuren hade ännu ej kunnat vänja sig vid ormens grannskap. Beträffande den närgångna unga qvinnan, ryggade hon blek och förskräckt tillbaka och nedföll till hälften afsvimmad på divanen. Afrikanaren hade tagit ormen mellan sina singrar. — Frukta intet, sade han i sin lugnaste ton, det är en af Nilens heliga ormar; den biter blott mina ovänner och jag älskar att tro att ni ej hör till deras antal. Faustina drog sig tillbaka mycket förvirrad; detta hväsande genljöd beständigt i hennes öra och ormens obehagliga, till hälften öppnade hufvud med sin långa och smala tunga tyckte hon sig ännu ha framför ögonen. Hon hade i sin sinnesrörelse ej märkt att i samma ögonblick hon stod i begrepp att begå denna obetänksamma handling af nyfikenhet, tryckte tuaregen med ena handen helt sakta på ett af hans vida rockveck, en signal som hans besynnerliga väktare väl kände. Baron de Saint-Valiez råd hade sålunda straxt i början haft ett dåligt resultat. Då de tre vännerna blefvo ensamma, meddelade de hvarandra resultaterna af sina mått och steg. Man har sett att hvad Nazir beträffar gingo sakerna efter önskan. Ang-Giangs underrättelser voro äfven mycket vigtiga. Mademoiselle Charlottes ömhet för bojaren fortfor; det var