Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 1

Här är naturen besegrad af menniskan rofdjuret har längesedan dragit sig tillbaka till vildmarken. En glädjande åsyn, dock endast måttligt skön liksom innevånarne, hvilka de skarpa vindarne svärtat. Tillochmed qvinnorna ha af det ihärdiga arbetet erhållit ett manligt utseende. Detta är det egentliga Abyssinien, Afrikas skönaste land. Dess innevånare äro af flera alldeles olika ursprung; dock har klimatet gjort dem lika och enat deras intressen beträflande utlandet. Under de första århundradena af vår tideräkning stodo de på höjden af sin tids kultur. Kristendomen, som genom Egypten och utefter Nilen nådde ända hit, skapade en ständig förbindelse med det romerska riket. I tro, seder, lagar och förfinadt lif voro innevånarne romarnes likar. Sedan de emellertid genom islamismens framsteg blifvit afskurna frän Vesterlandet, så har äfven Abyssinien gått tillbaka och blifvit förvildadt, om det också ännu står Europa vida närmare än det närgränsande Afrika gör. Det är omringadt af fiender, liksom rosen af törnen: i norr hvarest höglandet nedstiger trappvis och slutligen utvidgar sig till oöfverskådliga lågländer, mahomedanska folk, mest rebelliska barn af höglandet, den ljuslätte hababen, folket i Barka; efter dem följa ännu nordligare de nomadiska hadendoa, som tala ett alldeles främmande språk. I vester begränsar Abyssinien Nildalen, lagd under turkiskt herravälde, i söder det haltt mohamedanska, halft djefvulstillbedjande Gallafolket. Väl behöfde höglandet att under århundraden försvara sig mot alla dessa kristendomens fiender, men ännu är Abyssinien oafhängigt mot utlandet; det har blott att frukta sina inre fiender, anarkien, religionens och sedernas frivilliga förfall, sjeltmordet. Redan af dessa anmärkningar följer det. att Åbyssinien i förhållande till det ötriga Afrika har stora både fördelar och olägenheter. Det förenar de mest olika klimater i verlden, den sydliga hettan och den nordiska kölden. Om det ock saknar segelbara floder, så har det öfverflöd på flytande vatten. Den af tropiska regnskurar vattnade marken nekar sällan herrliga skördar. Då höglandet isynnerhet alstrar hvete och korn, egnar sig låglandet för de ädlare kulturväxterna, företrädes vis för bomullsodling, enär den på omätliga ytor utsträckta feta alluvialmarken i sig döljer outtömliga källor till rikedom och de af höglandets regn rikligt närda strömmarne medelst kanaler ledas att öfversvämma låglandet. Klimatet i högländerna är sundt och för europåer lätt att uthärda i motsats till det feberrika Vestafrika, som redan kostat vetenskapen så många offer. Folkets lynne riktar sig uteslutande mot åkerbruket, men ligger också industrien i linda, så måste man tillstå, att abyssiniern äfven utan tillförsel från utlandet förstår att hålla sig varmt och väl klädd. Blott lyxartiklar hemtas utifrån. Guldarbetare, murare, smeder och svarfvare visa arbeten, för hvilka ingen europeisk handtverkare skulle behöfva skämmas. Folkets naturliga talanger ligga emellertid, enär de ej uppmuntras af konkurrens och goda exempel, outvecklade och i träde. Om också handeln till följe af den allmänna osäkerheten mer och mer aftager, så bör dock ingen tro att abyssinierna i krämaranda stå efter sina bröder judarne, fenicier och araber. Skolor äro sällsynta; liksom i vår medeltid lära blott de andlige och läkarne sig att läsa och skrifva, och deras vetenskaper inskränka sig till att recitera Davids psalmer. Den abyssinska skriften är mycket komplicerad. Då konsonanterna betecknas med bokstäfver, hvilka förändras allt efter den tillhörande vokalen, så uppgår det sullständiga alfabetet till nära 200 bokstäfver, hvilka ha utseendet af en fyrkantig lapidarskrift. Det gamla ethiopiska språket är nära beslägtadt med det hebreiska, men ännu mera med det arabiska språket. Liksom det latinska lefver det numera blott i trenne dotteranralkr man hlla 2 UOÖÖ