Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 1

Faustina rufvade på en tanke, som äfven under det hon var som mest pratsam framställde sig för henne. Den illistige Saint-Valien hade insmugit nysikenhetens gift i hennes blod. Dessa frestande ord återkommo alltjemt för hennes minne: — Om jag vore Faustina, skulle jag inom åtta dagar ha sett det ansigte som touaregens slöja döljer och jag skulle få veta hvad som finnes bakom lejonporten! Tanken härpå förjagade sömnen ur hennes ögon, och en dag då hon satt på divanen med de tre vännerna fann hon en förevänning att närma sig afrikanaren. Nazir och Ang-Giang voro upptagna af ett enskildt samtal; hon använde alla möjliga koketteriets konstgrepp för att få afrikanaren lifvad, ställde till honom de besynnerligaste frågor rörande hans land, dess innevånare och seder, särskildt qvinnornas. Han svarade alltjemt mycket kort, men artigt och någon gång med en anstrykning af ironi. Uppmuntrad häraf, men isynnerhet eggad af denna olycksaliga nyfikenhet som förorsakat så mångas fall, närmade hon sig allt mer och mer, gjorde anmärkningar öfver hans drägt och då hon slutligen var tätt intill honom frågade hon hvad denna slöja skulle tjena till, i det hon på samma gång förde upp sin lilla fina hand för att borttaga densamma. Eddin-Bey syntes ej ha anat något sådant försök och gjorde ej en rörelse för att hindra henne derifrån, men i samma ögonblick som den förtjusande armen närmade sig,