Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 1

brant nedstörtar, hvaremot det långsamt sänker sig mot det öfra Egyptens öknar. 1 breda terasser höjer sig Abyssinien ända till mer än 10,000 fot och dess spetsar sakna blott de schweitziska alpkonungarnes eviga snö. De vida högslätterna äro afbrutna af klyftor; de vilda vinterströmmarne, uppsvällda af det tropiska regnet, gräfva de rysliga afgrunderna allt djupare och djupare, och tiden utvidgar de trånga klyttorna till breda dalar, hvilka försöra oss genom prakten af sin tropiska vegetation. Men ve innevånarne! Der lurar den ringlade boaormen på den smala vägen, Der är lejonens jagtmark, och der betar elefanten; der uppskrämmer den bleka febern dig ur din paradisiska dröm. Naturen vill ej här hafva menniskan till vittne på sin prakt. Och huru skön är den dock icke! Det höga gräset omslingar ryttaren; blott med möda banar han sig en väg, om ej olefanthjordarne redan bildat en sådan. Den vidtgrenade sykomoren med sin oerhörda stam och sina breda blad bjuder på sina fikon och lockar en ia under sin eviga nattliga skugga. Den på grenar och blad fattiga Adansonia med sin feta bark och sin murkna kraftlösa ved uppväcker förvåning. Här är urskogen; här ligga ofantliga trädstammar prisgifna åt förmultningen och spärra vägen. Friskt växer det nya gräset på de aldrig skördade betesmarkerna. Gif akt! törnet sönderrifver dina kläder med krokiga taggar, och giftiga tistlar och nässlor såra den oförsigtiga foten. Men der hvarest dalen tränger sig tillsammans och vattnet mödosamt banar sig väg öfver granitblocken samt mellan de tornhöga lodräta skifferklipporna, der är det nästan hela dagen dunkelt, ty blott vid middagstiden tränger solen ned i dessa hemska djup. Här blir tillochmed fågeln stum och den i det knappa vattnet sig läskande gazellen lyssnar ängsligt till hvarje ljud. Här råder nästan evig tystnad, blott afbruten af bäckens sorl, då han tränger sig ut i det fria, och sällan störd af de vid klippranden sig fasthängande apornas tjut. Ve den som dröjer här under regntiden. Trött af den långa färden hvilar sig vandraren i dalen. Han är så utmattad af hettan, att tillochmed denna hemska klyfta inbjuder honom till ro. Vid hetaste middagstiden invaggar han sig i ljufva drömmar, han tänker på sitt hem. Då tonar det doft från högberget; en knall, ännu en, och så bryter det hela himlen kringrasande åskvädret löst. Dock fruktar han ännu intet. Ovädret är ju ännu så aflägset. Han dröjer, och drömmer att han redan är hos sina kära. Då höres ofvanifrån ett susande som om vinden fore genom trädens löf. Det blir högre, väldigare, det hväser, prasslar, dånar, ryter, som om alla onda andar vore i rörelse, — nu nalkas det likt en lösryckt mur, skummande och tråsande — det är skogsströmmen. Bäcken, uppsvälld af regnet, har blifvit en väldig flod och ilar vild och eldig utför dalen; de djupt rotade sykomorerna störta för hans raseri de gräsbeklädda ängarne betäckas af grus och sten; vattnet fyller hela dalen och räcker långt uppå klipporna. Det är blott få år sedan ett helt läger af beduiner med hjordar och tält, som slagit sig ned i en bred uttorkad strömbädd, bortrycktes af en sådan flod. Hundradetals menniskor, tusentals getter och andra djur blefvo dess byte, Sådane äro Abyssiniens lågländer — så förfärliga och likväl så sköna! Det är också bättre att bo i det kalla, af vindarne piskade, på träd och villebråd fattiga höglandet. Der bränner ingen öfvermäktig sol det evigt gröna gräset, och naturen är måttligare och kargare; ingen vegetation med sådan rikedom att den blir för menniskan besvärlig finnes der. Vattnet qväller osökt fram ur marken; den svarta jorden gifver mycket, men fordrar menniskans svett; den kalla luften gör arbetet möjligt. Menniskan är stark och kan äfven vara flitig; åkerbruket inbjuder till lugn och frid, och by invid by i otalig mängd förvirrar blicken som söker öfverfara dem alla.