Göteborgsposten – 28 november 1867, sida 1

—:8c ————— — — —— sallit i en trädgård. Märkvärdigt nog befunnos sedermera lampor och karafiner oskadade i detta rum. I en gränd sågs, bland ofantliga massor af sönderbrutet trä, ett skeppsankare, åtskilliga kärrhjul, ett fortepiano och stora marmorskifvor, hvilka då stormen var som värst hade synts hvirta omkring i luften likt papperslappar. Fönster som voro skyddade at starka luckor acn jernstänger hade blifvit inslagna, och icke en mur fanns, som ej bar spår af stenar och tegel som haglat emot den. En bombarderad stad kunde ej ha utvisat en värre målning af förstörelse. Hela planteringar hade blåst bort, och af de palmer som prydde Cocoanut-square och avenyen till Lutherska kyrkan stodo blott några förvridna stammar bvar. Utefter hela stranden upptogos lik af drunknade och buros bort med förfärande regelbundenhet i groft tillyxade likkistor, hvilka emottogo de döda, som sjön gaf åter. Kl. 4 e. m. d. 30 hade redan anträffats 292 lik och det systematiska sätt, hyarpå folket arbetade under polisens ledning var ett sorgligt bevis på den vana de redan hade fått vid denna bedröfliga sysselsättning. Vid S:t Thomas började orkanen kl. 12,10 och fortfor, med ett afbrott kl. 1, hvilket varade i 13 minuter, till kl. 3 4. Tecknen på barometern, hvilka förebådade dess ankomst voro svaga, tills orkanen brutit ut, men då kunde man tydligt se huru qvicksiltret föll. En eller flera jordstötar kändes i samma ögonblick som den förfärliga revolutionen började. Så tätt var regnet och skummet som rusade genom gatorna att föremål på 30 alnars afstånd deraf gjordes osynliga, och personer som sökte sina hem och familjer höllo sig fast i lyktpålar, låshandtag eller hvad helst som erbjöd hjelp för ögonblicket, osäkra om hvart de skulle begifva sig i mörkret. Kl. 1 inträffade, som sagdt uppehållet, men derefter började orkanen från motsatt håll med fördubblad våldsamhet. IIamnkaptenen och en officer på spanska örlogsångaren Nunco de Velasco täflade med hvarandra i heroiska ansträngningar att rädda menniskolif. Sorgligt att säga omkom den förre, den senare räddades på ett nästan underbart sätt, ty hans båt kantrade och han sjelf blet kastad på stranden, der han låg, tills han följande dag blef funnen. Det skulle vara omöjligt att försöka måla alla de fasor som under de evighetslånga tre eller fyra timmarne herrskade i den olyckliga staden, men de skola alltid qvarstå i deras minne, hvilkas öde det var att under orkanen vistas på ön. En anvan korrespondent meddelar under d. 2 Nov. följande hemska detaljer: Atmosferen var på morgonen af olycksdagen litet tryckande, men som detta vanligen brukar vara fallet i början af November, skänktes deråt ingen uppmärksamhet. Omkr. kl. 1, 1 vände sig vinden till vestlig, och nu började det blåsa starkare, men mest öfver hamnen. Tusentals personer stodo samlade på varfven och i sina fönster för att betrakta det hemska skådespelet af en sjöstorm, såsom man då trodde det vara. Klockan var nu 1 och icke de minsta försigtighetsmått hade blifvit vidtagna för att skydda husen, så ringa tanke hade man på någon fara. Men man blef snart tagen ur sin villfarelse. Omkr. kl. 4 till 2 tilltog stormen så i våldsamhet, att alla fartyg började komma i drift. Många strandade och andra sjönko. Folket flydde från varfven, somliga för att bli ihjelslagna på gatorna och andra för att bli bortförda af vinden, nedan dörrar och fönster slogos i stycken. Detta fortfor åtminstone en timma. Efter denna tids förlopp upphörde orkanen under 30 minuter. Vi trodde att det var öfver och folket gick ut i tusental för att se på skadan. Jag hade äfven gått ut, men som alla fönstren i den byggnad der jag vistades blifvit sönderslagna och alla golf voro betäckta med sex tums djupt vatten återvände Jag inom kort för att afhjelpa detta, lyckligtvis i tid för att rädda mitt lif, ty nu gick vinden i norr och började genast att sprida