Göteborgsposten – 28 november 1867, sida 1

— Utan tvifvel! Han utbrast i ett gapskrattt. — Åh! förträffligt! yttrade han. — Det är som det är, min vän, sade hon; min aga behandlar ej qvinnor som ni! Han har öppnat sitt hotell på vid gafvel för mig, har låtit mig utvälja ett rum för min räkning der, och har i utbyte ej fordrat annat än min tacksamhet. — Du skall då flytta för att taga din boning i denna seralj? — IIarföre det? Vi äro nog rika för att kunna bo hvar och en för sig. — Bra; men om så skulle hända kunde du ej flytta utan att kasta afsides några saker som finnas här; till exempel denna låda som jag anförtrodde dig ... — Ah! era pappersluntor! De stå till ert förfogande. Hvad vill ni att jag skulle göra med dessa gemena handlingar, hvarigenom en stackare blifvit dömd till galererna och er nevö ruinerad! ... Vill ni återtaga dem? — Nej, de äro i bättre förvar hos dig, hvarest ingen skall tänka på att söka dem, än hos Cambrai som är handkande eller hos mig som är ... — Under er hustrus förmynderskap! — Alldeles! Du säger sålunda att du, lik en verklig sultaninna, förfogar öfver denne sultans skatter? — Fullkomligt. — Det finnes inga inskränkningar för dig? — Inga ... Ah! det var sannt ... — Aha! det finnes en inskränkning?