Göteborgsposten – 27 november 1867, sida 2

— Ha, ha, er sötsura ton bevisar att ni ej är så förtjust som ni påstår öfver den goda lycka som träffat mig. — Talar du allvarsamt? Ser jag verkligen så ledsen ut? frågade han med ett småleende som han försökte göra otvunget. Har jag icke under alla dina snedsprång varit, har jag ej förblitvit den pålitligaste af dina vänner? — Jag vill ej bestrida det, men på de andras tid antog ni ej en sådan min. Men jag skall nu göra en uppriktig bekännelse för er, ty uppriktighet är som ni vet min dygd; nåväl, mitt hjerta har aldrig fått ett sådant stygn som nu. — Ert hjerta! Ha! ha! ... — Ni kan skämta huru mycket ni behagar, min herre. men jag skall säga er sanningen som den är, och aldrig har jag för någon erfarit några känslor liknande dem jag nu erfar för min aga. — Naturligtvis! Perlfursten har ädelstenar, hvilkas strålar smält isstycket, som hade sin plats der hjertat skulle sitta i ert bröst. — Min vän, jag är lika förvånad deröfver som ni, men tillika förtjust; ja, när jag tillhörde er var det ett isstycke, men nu då jag tillhör honom är det ett hjerta. — Jag lyckönskar er ej dertill min stackars flicka, ty, som du ofta upprepat för mig, är det första vilkoret för att vara lycklig att ej ha något hjerta. — Nå väl! jag trodde det också, men nu har jag ett och är lyckligare än förut. — Det är då ett fenomen. (Forts Y