Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 1

qvickhet och behag. Lutad mot persern, gjorde hon honom frågor och uttalade hviskande sina anmärkningar öfver Ang-Giang och Eddin-Bey. Den förstnämndes gula hy roade henne, men hon tillstod att hon alltid föreställt sig cochinchineserna mycket fulare. Beträffande tuaregen så förargade hans svarta slöja henne mycket. Också yttrade hon då förfriskningarne voro framsatta: — Tänker han taga sorbet utan att aftaga denna fula slöja? Tuaregen svarade sjelf genom att taga något af konfityrerna som han förde till munnen under slöjan. — Om anamiten kan man åtminstone veta att han är gul, återtog den nyfikna sköna, men hvad har denne för färg. — Betrakta hans händer, sade Nazir. — Det är sannt, händerna äro ebenholzfärgade, således äfven svart ansigte. Nå väl! jag har ej längre lust att betrakta honom, negrer äro min fasa. Man vexlade några ord och de båda gästerna drogo sig tillbaka i det de tillönskade sin gäst och den sköna morgonens bris på deras läppar, middagssolen i deras hjertan och aftonens strålande stjerna öfver deras kärlek. — Jag längtade efter att de skulle gå, sade Nazir artigt, men ni dröjer väl qvar hos mig längre, Faustina? — Så länge jag kan, svarade hon, ty ni vet att jag ej är fri. — Ni måste bli det, och jag är säker på att om jag haft lyckan att behaga er skall ni bli det mycket snart... Men kan jag åtminstone hoppas?