Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 1

röda läppar och började röka. Åromen af den österländska tobaken ökade snart det slags rus hvari hon redan befann sig och hvilket för henne hade cn alltför liflig dragningskraft för att hon ej skulle hängifva sig deråt. Ali och ett par betjenter kommo snart in, bärande förfriskningar på rosenröda brickor. På samma gång, och för att ingenting skulle fattas af hvad som tillhör en mottagning på österländskt sätt, hördes en förtjusande musik från ett närgränsande rum. Faustinas drag uttryckte den högsta förtjusning. — Ni är verkligen en furste, sade hon. — Ni är sålunda nöjd? frågade han. — Förtjust och tacksam. Han fattade åter hennes hand och kysste den med en värme som var långt ifrån att misshaga henne. Hon drömde om att blifva sultaninna åt denne sultan, houri i detta paradis, furstinna åt denne perlfurste. Alla sagorna ur Tusen och en Natt runno henne i hågen. Utan att i hvad som rör hjerta och tillgifvenhet ha erfarit något djupare intryck hade hon, som satte sin lycka och ära i lyx och förmåga att kunna lysa, ej haft en af dessa svagheter som bevisa en återstod af känslighet och som bland qvinnor af hennes klass kallas nycker. Men Aga-Nazir var skön som ett ideal, rik som en nabob, förnäm, lysande — allt egenskaper som borde göra hans älskarinna till den mest afundade qvinna i Paris. Sjelfva närvaron af de två andra ambassadörerna bidrogo att öka hans tjusningskraft, i det den tillkännagaf hans höga rang. Också visade sig Faustina bländande af skönhet,