Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 1

försvinna, deklamerade min vän X. med stigande pathos. — Men för all del meddela mig detaljerna af den ohyggliga händelser, som hotar med ett så tragiskt slut. — Detaljer? tror du jag nu har tid meddela dig dem. Jag har icke ännu haft tid att äta middag. Men läs tidningarne i afton, det är allt hvad jag nu kan säga. På Kung Carl var kafet som vanligt öfverfullt både af herrar och cigarrök. I de förras anleten kunde jag ej uppdaga några tecken till oro. Mina närmare bekanta voro lika lugna och älskvärda som vanligt, och jag antog att min vän X. återigen hade råkat ut för en liten drift. Men längre fram på qvällen fick jag tidningarne och inhemtade så den ledsamma konflikten mellan fru Stenhammar och K. teaterns förste direktör hofmarskalken af Edbolm, d. v. 8. konflikten skildrad med sydländsk värme å den ena sidan. Såsom gammal publicist och lite menniskokännare, tänkte jag då: få se hvad som nu anföres å den andra sidan. Hr af Edholm svarade i tidningarne. Han förklarade med nordisk flegma och i ett humant språk, sådant som man eger rättighet fordra af en hofman, att fru Stenhammars relation om det mellan dem förefallna samtalet (hvilket föranledt konflikten) var i allmänhet vanstäldt och på flera ställen stridande mot sanningen, och tillägger att han desto mindre kunde göra sig skyldig till något förolämpande behandlingssätt mot fru Stenhammar, som han hyste största högaktning för henne både som artist och såsom menniska. På hvilkenderas utsago skall man nu sätta tro? Möjligen kommer man sanningen närmast, om man först och främst antager, att den eller de bland fru Stenhammars vänner, som i bästa välmening uppsatt hennes afskedsansökan och relationen för tidningarne, dervidlag gått alldeles för raskt och derjemte obetänksamt tillväga, samt handlat efter ögonblickets ingifvelse, och i realiteten mera skadat än gagnat fru Stenhammar. Utan tvitvel hade de förfarit välbetänkt, om en explikation öfver, en kollationering af det förefallna samtalet begärts, innan de togo sig det orådet före att bränna fru Stenhammars skepp. Det är vidare ganska möjligt, att vännerna, hvilka, det torde hvar och en hafva erfarit, så ofta, i bästa välmening förstås, ådraga en så många sörtretligheter, hvaröfver man icke alls får beklaga sig, såvida man vill undgå att noteras för den svartaste otacksamhet — att dessa vänner, säger jag, voro fullkomligt förvissade derom och jemväl bidringade fru Stenhammar den föreställningen, att den kungliga teaterdirektionen icke under pågående speltermin skalle bifalla en kontraktsenligt engagerad artists ansökan om afsked genast, utan antogo såsom alldeles säkert, att just denna afskedsansökan skulle blifva uppslag till en underhandling, till explikationer m. m. dyl. från den kungliga teaterdirektionens sida, hvarefter konflikten skulle slutas med en öm och rörande försoning. Men nu är det lika möjligt, och mera sannolikt, att hr af Edholm utom scenen alldeles icke är någon vän af det högdramatiska, och att han för den skull beslöt sig för att gå fru Stenhammars ansökan om afsked till mötes, såsom skedt är. Dylika katastrofer äro naturligtvis alltid obehagliga, men stundom oundvikliga och äfven ibland absolut nödvändiga. Fru Stenhammar företager snart, säges det, en utländsk resa. Jag tycker mig dock känna i luften, att den icke blir så långvarig och jag letver i hoppet att hon snart Åmed konstens vapen skall återvinna sin plats vid k. teatern. Såsom ett vackert bevis på fru Sienhammars esprit darrangement vill jag anföra den af henne gifna konserten i Måndags afton. De lyriska artisternas biträde dervid vittnade om deras välvilja för konsertgifverskan, och på det att k. teatern icke för aftonen skulle konkurrera med fru Stenhammar fogade händelsen så att fru Hwasser blef sjuk, Orleanska Jungfrun inställd, och ingen annan re