Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 2

har nu gått fyra år till ända, sedan Napoleon III förklarade, att det allmänna tillståndet i Europa var ohållbart, och inbjöd de öfriga suveränerna till en kongress, å hvilken man skulle söka att i godo lösa de frågor, som hotade verldsfreden. Försöket misslyckades, men händelserna gåfvo den transka regeringen rätt; den slesvigholsteinska, den tyska och den venetianska frågan framkallade krig, och en beväpnad fred, som ständigt hotats, senast af den romerska frågan. Fastän Frankrike genom omständigheternas makt kom att intaga en mindre framstående plats, fasthöll det likväl sin europeiska politiska ståndpunkt och har städse visat sig villigt att genom öfverenskommelse i godo lösa sväfvande frågor. Då Bismarck slog allarm i den luxemburgska frågan, förklarade Frankrike ögonblickligen, att det vore villigt att hänvisa saken till Europas afgörande, och i konseqvens härmed har det nyligen inbjudit de andra makterna att deltaga i lösningen af den romerska frågan. En tysk tidning säger i anledning häraf: När Frankrikes politik uppträdt krigisk, har, om vi icke mycket misstaga oss, detta uppträdande föregåtts af ett försök att komma ur de problemer, hvilkas lösning blifvit en nödvändighet, medelst ölverenskommelse mellan hela Europa. Man har invändt att Frankrike ej fått bref på att vara talman för Europas intressen, ja, man har gått ännu längre och sagt, att de ifrågavarande problemerna alls icke funnos till. Den franska politiken hade likväl rätt; problemerna funnos verkligen. Deras lösning var en nödvändighet, och att det förnekades, kom sig af blindhet eller halsstarrighet hos odugliga statsmän. Efter dessa anmärkningar om den franska politikens europeiska tendens och om det motstånd, som Napoleon III mött, då han uppmanade de öfriga suveränerna att i tid fatta beslut, hvilka kunde förebygga de ögonskenligaste faror, erinrar nämnde blad om, att Frankrike ingenstädes funnit döfvare öron, än i Rom, der alla dess förut på den historiska nödvändigheten grundade förslag afspisats med ett halsstarrigt och dåraktigt non possumus, för hvilket egentligen blott fanns det skäl, att den romerska regeringen icke ville ha något med det imperialistiska Frankrike att göra. Man måste nu visa det gamla systemet, att det blott är inbillning, när det säger, att det ej kan, och lära det, att det måste. Pålven säges visserligen endast vilja gifva sitt samtycke till konferensen på vilkor, hvilka skulle göra det alldeles onyttigt; ty frågan vänder sig just om, hvilken ställning den påfliga stolen skail intaga, sedan den verdsliga makten blifvit afskaffad, och skulle denna upprätthållas, behöfde konferensen alls icke sammanträda. Men det kommer vid detta tillfälle ej an på påfven; hufvudsasaken är, hvilken ställning makterna skola intaga till den uppgift, som Napoleon III förelagt dem. Osta nämnda blad hoppas derför, att de icke skola återigen gifva Frankrike ett afelag; ty franska regeringen skulle härigenom ånyo känna alla de föregående afslagen, och det skulle vara en illusion, om man trodde, att man vid detta tillfälle åtminstone skulle få det sista ordet; äfven nu skulle på ett högmodigt afslag följa en rättelse, hvem det nu än kom att drabba och åt hvem historien än skulle uppdraga att uttöra tuktelsen. Det skulle visserligen vara i mer än ett hänseende beklagligt, om det at konferensförslaget ej skulle bli något. Vårt gårdagstelegram omnämnde, att drottning Victoria i sitt trontal sagt, det hon hoppades, att de italienska frikårernas nederlag skulle föranleda kejsaren af Frankrike att snart draga sina trupper tillbaka, hvarigenom hvarje missförstånd mellan Frankrike och Italien skulle undvikas. Uttrycket skall ha varit skarpare. Hon skall (se dagens telegram) ha begagnat ordet konflikt i st. f. missförstånd. Från Paris skrifves, att oppositionen i lagstiftande kåren anmält interpellation om den romerska expeditionen. Det anses vara alldeles säkert, att regeringen kommer att uppträda med begäran om ett nytt lån. Man hade i England väntat, att de gripna fenier, hvilka dömts till döden, skulle i sista stunden bli benådade. Drottningens trontal angifver, att så ej kommer att ske,