Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 2

— En sådan man, yttrade Aga-Nazir i allvarlig ton, förtjenade ej en så fullkomlig dotter. Gud har utöfvat rättvisa, men ännu återstår det att vi utöfva vår. — Jag hoppas det, svarade komedianten hånfullt i det han ströckte fram sin hatt. Liksom dagen förut tog persern ur sin ficka en hand full guldmynt och lät dem falla i hatten. — Jag skall vara frikostig, sado han, så länge du är tystlåten och trogen. Den dag då du tänker på att förråda mig, skall min börs vara tillsluten för dig. — I det fallet skall den länge bli öppen, min furste, svarade komedianten i det han skramlade med guldet, hvars klang försatte honom i hänryckning; ni vet för väl huru ni skall taga ert folk för att ej veta att behålla dem; mitt intresse ansvarar er för min tillgifvenhet ... — Jag väntar dig i morgon bittida klockan åtta, sade Nazir i det han gjorde en åtbörd till honom att gå ut. — Den satans Goliath, sade Asperginos för sig sjelf då han lemnade hotellet, han är förvånande! Man skulie kunna svära på att han i hela sitt lif spelat furste! Det är bestämdt den man som fordras för att ge Mazikoff en minnesbeta, som han ej skall glömma! Persern hade återinträdt i den åttkantiga salongen, hvarest hans vänner väntade honom rökande. Knappt ett ord vexlades dem emellan; man skulle kunnat taga dem för två af dessa äkta österlänningar som ofta tillbringa sin dag med att röka tillsammans utan att yttra en enda mening. — Nå väl? frågade Eddin otåligt. Han svarade blott: