Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 2

— I morgon bittida skall den man som nyss gick ut härifrån föra oss till den graf ni vill se. — Ah! utropade den unge mannen, det var således verkligen sannt! — Ni skall lofva mig att vara lugn, ogenomtränglig, kall. — Jag lofvar er det, svarade han i en ton full af smärta. Jag skall hålla tillbaka mina tårar och min förtviflan skall ej kunna läsas i mina under slöjan dolda ansigtsdrag ..Oh! tillade han i det han plötsligt energiskt rätade på sig, jag skall krossa dem som förföljt henne! — Tyst! sade persern, hvars fina hörsel uppfattade ljudet af ett åkdon som körde in på gården. Detta är det audra af de besök jag väntade. Ni veta hvem som kommer? Det är Faustina. — Faustina! upprepade lifligt hans båda kamrater. — Skall ni ej erfara någon ledsnad öfver att träffa henne här? frågade han den yngste af dem. — Gå, gå, min vän, svarade denne, det är längesedan en ren qvinnobild förjagade ur min själ denna qvinnas, och det är rättvist att, sedan hon varit våra fienders verktyg, ni betjenar er af henne för att krossa dem. — Då är allt bra; stannen qvar. På samma gång intog han på divanen samma österländska ställning som de båda andra och började äfven röka ur ett ambramunstycke. Joseph mottog den sköna gästen nere vid stora trappan och i vestibulen fann hon Ali, som hade i uppdrag att införa hvarje besökande. — Er herre väntar mig, sade hon.