Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 2

dana der skönhetsmärken — liksom af en målares fantasi ordnade så att de bildade en fullkomlig triangel. Det var beundransvärdt! Men det beundransvärdaste är att dessa tre tecken redan befunno sig på hennes dotters axel då denna var helt liten! — Och detta barn? ... bojarens barn? ... — Ja, dessa barnhistorier omfattar man alltid med begärelse; de lättsinniga boulevardförfattarne veta det väl! Jag för min del erkänner att jag i det fallet är något blaserad; men det är ej något skäl för att andra skulle vara detsamma ... Tålamod! jag fortsätter. När den lilla blef litet mera försigkommen började jag uppfostra och undervisa henne för yrket naturligtvis; men hon hade ingen kallelse och då hon blef litet större var hon uppstudsig. Som hon dock hade alla möjliga skäl att tro att jag var hennes pappa och jag ej var dum nog att taga henne ur denna villfarelse, fortfor jag att utöfva ett faderligt inflytande öfver henne. En vacker dag kommer en sprätt och gör intrång i hennes boning, under det jag var sysselsatt med att predika moral för henne. Det blir en stor teaterscen, ty hvem var det om ej Mazikoff! Han ville upphäfva sig till beskyddare för den betryckta dygden. Man kunde gapskratta deråt, på min ära! Kortligen, jag kända igen honom, han mig, vi igenkände hvarandra. Ni kan föreställa er hvilket uppträde. Jag hade alls ingen lust att få mig ett kok stryk af denne öfversittare, hvarföre jag tog mitt parti och försvann. (Forts.)