Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 2

att utbryta mellan Frankrike och Preussen, och att likaså ett krig hotade, eller åtminstone en betänklig konvulsion, mellan Italien och Frankrike, innan verldsutställningen ännu stängts. För öfrigt lemnar den höge talaren sjelf en antydan om orsaken härtill uti följande förklaring: Allt oaktadt är det en befallande pligt för regeringen att fortfarande stärka landet samt fullständiga armens organisation och beväpning samt marinens utveckling. Hvarför detta, om osäkerhetskänslan vore så svår att tyda: Om Napoleon sjelf icke hyste samma känsla, skulle han naturligtvis icke vilja anstränga sitt folks hela kraft för detta ändamål. Då Frankrike rustar så energiskt, är det väl ej underligt, om man fortfarande känner sig osäker om freden. Frankrikes styrka är dock en borgen för freden, och Napoleon har rätt, då han säger: Ju starkare vi äro, desto mera betryggad är freden. Men Frankrike är ej verkligt starkt, hade det ock en vida större armå än det har, om det icke äfven är fritt. Kejsaren uttalar visserligen den önskan, att de förut framlagda lagförslagen — om preesen och församlingsrätten — skola vinna afseende; men de äro ej tillräckliga för att betrygga Frankrikes frihet. I närvarande stund är det stycke, som omfattar den romerska frågan af särdeles intresse. Vi återgifva det här: Freden var för ett ögonblick satt i fara genom revolutionära bands inträngande i påfvens stater. Alldenstund Italien ej förmådde utföra Septemberkonventionen, måste vi återigen skicka trupper till Rom, för att beskydda den päfliga stolen. Vår hållning innebär intet fientligt mot Italiens enhet och oberoende. Lugnet är för närvarande återstäldt, och de franska truppernas återkomst förestående. — För oss består Septemberkonventiouen. tills den blifvit ersatt af en international akt. Vi ha derför föreslagit, att en konferens skall reglera itahienarnes ställning till påfven. Franska regeringen har nyligen förklarat, att de franska trupperna skulle återvända, då lugnet blifvit i Kyrkostaten återupprättadt. Kejsar Napoleon erkänner nu, att detta är gjordt. De franska trupperna skola således med snaraste återvända från den eviga staden. Inkallandet af den italienska deputerade kammaren har vppskjutits till d. 5 December. Det är således antagligt, att de franska expeditionstrupperna skola dessförinnan åter ha lemnat Italiens jord, så att den italienska regeringen kan med förklaringen härom möta sitt land representation. Alldenstund Septemberkonventionens häfvande är lika nödvändigt för Italien som Frankrike, men kejsar Napoleon har kategoriskt förklarat detta endast kunna ske genom en international akt, är det önskligt att denna konferens verkligen bringas till stånd, på det Italiens ställning till påfven må en gång för alla bli ordnad. På grund häraf torde vi här böra inflicka följande med tidningarne i går erhållna uppgifter om makternas upptagande af konferensförslaget: Såsom säkra deltagare i konterensen betraktas hittills: Italien, Spanien, Portugal, Österrike och de flesta småstaterna: i afseende på hofvet i Berlin heter det, att grefve Bismarck törklarat det preussiska kabinettet vara benäget att deltaga i den romerska frågans lösning, såframt man lyckas att på förhand bli enig om ett bestämdt program. Om Ryssland berättas, att det är gynsamt stämdt för kejsar Napoleons plan, efter det denne förändrat sin hållning i den romerska frågan, men att kabinettet i Petersburg likväl genom sin gesandt i Paris förberedt Frankrike på, att det skall med stor bestämdhet uppträda mot påfvens verldsliga makt. Såsom bekant är, ha Ryssland och påfvestolen under senaste åren stått på en mycket spänd fot till hvarandra, hvilket tillochmed haft till följd, att den diplomatiska förbindelsen mellan båda makterna fullständigt afbrutits. Englands ställning till konferenasaken antages ungefärligen öfverensstämma med Preussens. I en skrifvelse från Paris heter det, att franska regeringen önskar, det konferensen samlas i Wien. Kejsar Napoleon omnämner i trontalet vidare, att sarhågorna för den orientaliska frågan äro undanröjda genom den försonliga anda, som gjort sig gällande bland makterna, hvilka samtliga äro eniga om upprätthållandet af Turkiets integritet och förbättrande af de kristnas ställning i Turkiet. — Det beror nu på, om denna ställning kan förbättras så, att de kristna derstädes bli nöjda, om äfven Turkiets integritet upprätthålles. I trots af den höge talarens försäkran, måste man tro, att den orientaliska frågan ej är löst, utan blott uppskjuten. T; Uaam konnnen af Prenssen talar äfvan