Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 2

Frän Utlandet. I Måndags kl. 1 öppnade kejsar Napoleon i egen person den franska lagstiftande församlingen i Louvrens stora sal, företrädd af dånande kanonsalvor. Verlden, som städse nyfiket lyssnar till hvad mannen i Tuilerierna har att säga den, likasom den äntika verlden lyssnade till delphiska oraklets uttalanden, har denna gång med helt naturlig spänning afvaktat Napoleons trontal. Vårt telegram för dagen redogör fullständigt för detsamma. En blick derpå skall genast lära oss, att det till mesta är en omskrifning af abb Bauers. broschyr, af hvilken vi i går lemnade en kort analys. Det bekräftar, att Europas allmänna medvetande, dess industri och handel äro oroade. I trots af Frankrikes törklaringar och fredliga hållning, har den tron vun nit allmän utbredning, att de i Tyskland timade och försiggående händelserna skulle föranleda en förveckling. Denna osäkerhet måste upphöra och förändringarne på andra sidan Rhen uppriktigt godkännas. Så länge Frankrikes intressen icke äro hotade, skall det icke inblanda sig. Denna Napoleons öppna förklaring måste göra ett lugnande och godt intryck i Tyskland. Men man kan ej underlåta att dertill foga den anmärkningen, att frasen Frankrikes intressen är något elastisk. Och hvad den skandinaviska frågan beträffar, torde man kunna med fog göra det spörjsmålet: I det tal, hvarmed preussiske konungen för några dagar sedan öppnade sitt rikes landtdag, nämndes intet ord om den af honom ingångna förpligtelsen att till Danmark återlemna Nordslesvig, sedan dettas befolkning vid omröstning uttalat sig derför. Denna förpligtelse åtog sig konung Wilhelm på grund af Frankrikes tryckning. Frankrike har officielt erkänt det. Skall kejsar Napoleon anse Frankrikes intressen hotade eller kränkta, om Preussen fortfarande låtsar som ingenting i afseende på denna förpligtelse? Kejsar Napoleon låter vidare förstå, att han finner det savårt att förklara den allmänna osäkerhetskänslan på en tid, då Frankrike erbjudit det imposanta skådespelet af försonlighet och fred genom verldsutställningen, hvilken borde stärkt brodersbandet mellan nationerna och tillintetgjort alla det förflutnas fördomar och irringar. Denna osäkerhetskänsla torde likväl icke vara så konstig att förklara, då man vet, att ett krig var nära