Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 1

— Det är omöjligt! — Det är verkliga förhållandet. Jag vet ej hvilken hemlig tjusningsförmåga bojaren besitter, men denna varelse som för några veckor sedan ej gällde för att vara något strängt dygdemönster har nu under moskovitens ok blifvit ett verkligt mönster af trohet. Då han fäåster på henne sin grönaktiga blick, utöfvar han samma inflytande på henne som höken på dufvan. Kanhända är det också en följd af smekmånaden, ty deras förbindelse är helt ny; alltnog, jag erkänner mig ha blifvit slagen. — Lyckligtvis är det blott en half olycka, sade persern. Den goda lycka som tyckes småle mot oss har på denna bal låtit mig träffa på en skurk, som med ett ord skulle kunnat tillintetgöra alla våra skickligt anlagda planer, och som, tack vare den fattigdom hvari han för närvarande befinner sig och de rikedomar hvaröfver jag disponerar, skall bli vårt verktyg. Men man måste behandla detta verktyg liksom eldvapnen — med största försigtighet. Det är på honom jag räknar för att afslöja och krossa Maxzikoff. — Och, frågade häftigt den unge mannen, skall han kunna lemna oss nyheter om ... Han höll upp och vågade ej uttala det namn som sväfvade på hans läppar: om henne, tillade han. Nazir fattade hans båda händer, tryckte dem i sina och i det han medlidsamt betraktade honom yttrade han: — Min vän, är ni stark och i stånd att höra allt? — Det är en olycka, utbrast Eddin darrande. Nå