Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 1

pationen af Rom icke sortsättes i oändlighet! Den är en intervention i strid med grundprinciperna för den offentliga rätten och desto svårare för oss att rättfärdiga, som det var vårt mål att, i det vi understödde Piemont med våra vapen, befria Italien från den främmande interventionen ... Vårt samvete nödgar oss endast alltför ofta att gifva råd, hvi!ka det romerska hosvets samvete endast ulltför ofta tror sig böra tillbakavisa... Den hel. stolen har, på grund af sin säregna natur, sina lagar och särskilda råttigheter, hvilka vid många tillsällen tyvärr befinna sig i stril med nutidens idcer. Förnyade förslag till lösning af den romerska srägan gjorde baron Ricasoli i ett bref till päfven i Augusti 1866, i hvilket han besvär den hel. fadren att skilja kyrkans intressen från de verldsliga: Om Ni vill vara större, än jordens konungar, befria Eder då från konungadömets besvärligheter, hvilka göra Eder till deras jemlike. Italien skall gilva Eder ett tryggare sätt, fullständig frihet, ny storhet. Italien vördar påfven, men det kan ej lör furstens skull hämma sitt framåtskridande; det vill förblifva katolskt, men det vill vara en fri och oberoende nation. Om Ni lyssnar till denna älsklingsdotters böner, så skall Ni vinna mera makt öfver själarne, än Ni såsom furste skall förlora, och när Ni från Vaticanens höjd uts Edra händer öfver Rom och verlden, för att v dem, då skall Ni se de i sina rättigheter åter försatta nationerna böja sig inför Eder, deras beskyddare och försvarare. Derpå följa tolf artiklar angående de frioch rättigheter, som tillförsäkras påfven och kyrkan. I desamma utlofvas: Påfven behåller suveränitetens värdighet, okränkbarhet och alla andra prerogativer samt den företrädesrang, hvilken är genom traditionelt bruk fastställd i afseende på konungen och de andra surstarne. Kardinalerna behålla furstetiteln och dermed förenade hedersplatser. Konungens af Italien regering förbinder sig att aldrig och vid intet tillfälle resa hinder mot påfvens handlingar, hvilka han utöfvar i kraft af den gudomliga rätten såsom kyrkans hufvud och i kraft af den canoniska rätten såsom Vesterns patriark och Italiens primas. Regeringen skall erkänna påfvens rätt att sända nuntier till utlandet och skydda desamma på statens område. Påfven skall ha full frihet att korrespondera med alla biskopar och trogna och vice versa, utan hvarje inblandning af regeringen. Han skall ega att inkalla concilier och synoder, hvar och huru han vill; biskoparne skola i sina stilt och presterna i sina församlingar vara befriade från hvarje inblandning af regeringen i utöfningen af deras embete samt endast vara underkastade konungarikets allmänna rätt och lagar. Konungen afstår från all patronatsrätt öfver presterliga beneficer; regeringen afstår från all inblandning i biskoparnes utnämnande. Regeringen förbinder sig att skaffa den hel. stolen en bestämd och oantastlig dotation, hvars belopp skall genom öfverenskommelse bestämmas. Regeringen skall, på det alla katolska makter och folk må kunna bidraga till den hel. stolens underhåll, inlåta sig på underhandlingar med dessa makter, på det en hvar utaf dem må bestämma sin andel i denna dotation. Nu sist uttalar italienska regeringen genom Menabreas circulär af d. 7 Nov, sin öfvertygelse om den trängande nödvändigheten, att få romerska frågan ofördröjligen löst. Det heter i detta cirkulär: Regeringen har, trogen sitt gifna ord, vägrat antaga den romerska befolkningens omröstning... ÄÅÄudamålet med Septemberkonventionen är alldeles förfeladt, emedan den hel. stolens ställning till Italien derigenom på intet sätt förändrats. En uppriktig öfverensstämmelse mellan Italien och påfvedömet är dock önskvärd; den skulle lända religionen till nytta och skydda balfön mot ny blodsutgjutelse, utan att påfvedömet löpte någon fara, Italien är djupt religiöst, det skall försvara påfvedömet och veta att omgifra det med all vördnad samt akta dess cberoende och frihet. Men det är nödvändigt, att eh utjemning inträder, hvilken förenar päfvedomets och Italieus intressen. Om i Italien ordningens och framätskridandets elomenter skola bestå, så är det nödigt att undanrodja de orsaker, som bibehålla det i ett tillstånd af ständig jäsning. Ni skall, hr minister, helt visst kunna bibringa ölvertygelsen om nödvändigheten af att ofördröjligen lösa den romerska frågan. Franska regeringen erkänner återigen nödvändigheten at en utjemning mellan påfvedömet och Italien; men vill befria sig från ansvaret att allena befordra en sådan och söker derför nu att få en allmän kongress till stånd, hvilken dels garanterar påtvens oberoende, dels tvingar honom att underkasta sig vissa eftergilter, som tiden kräfver. Ett par makter ha framhållit nödvändigheten af, att påfven blir sjelf å kongressen representerad. Den romerska curian har, berättas det, antagit kongressen, liksom äfven Italien. Få nu ec, om man denna gång skall vara lyckligare i sina bemödanden att få bugt med det verldsliga påfvedömet. Det är emellertid af stort intresse att följa händelsernas utveckling, och verldshistorien har ej att uppvisa många mera gripande skådespel.