Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 1

D vud till fötter och dömande af min drägt, som verkligen var mycket rik, utt jag var det ej mindre, gaf hon mig ett gynnsamt ögonkast. Thcobald märkte inzenting och tänkte ej på annat än att komma ut ur folkhopen så fort som möjligt. — Vackra masque, sade jag till damen, lemna honom och bevilja mig fem minuters somtal. Ingenting var lättare. Hon drager sakta sin hand från hans arm, han sträfvar oupphörligt framåt, inom ett ögonblick är han ensam midt i den tätiste menniskomassan och det är så min arm damen stödjer sig. — Hvad har du att säga mig? frågade damen med ett uppmuntrande småleende. — Du är förtjusande och om jag vore i den der Tnsobalds ställe, så skulle det ej vara jag som vägrade att tillfredsställa dina nycker. — Du känner oss sålunda? — Som min egen ficka ... med hvilken det blott beror på dig sjelf att äfven göra bekantskap. På samma gång fattade jag hennes andra hand och tvingade henne utan stort besvir att insticka sina fingerändar i fickan på den vida rock jag bar. Vid rasslet af de sedlar som funnos der, klarnade hennes ansigto. — Det är verkligen bankonoter! sade hon. — Jag skrifver aldrig mina kärleksbiljetter på annat papper. j — Det var artigt och Thcobald skulle aldrig kunna förskaffa sig sådant papper till sina biljetter. — Hon drager sina fingrar ur min portmonnä, men