Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 1

ket försvagadt. Fausltina skall komma och hon skall förråda honom så fullständigt jag kan önska. — Pris vare er, Nazir, utropade anamiten Ang-Giang; ni är icke blott vår rålgifvare, ni är äfven vår herre. Äfven jag har lyckats, tack vare er. — Ah, verkligen! utbrast touaregen glädtigt, ni har eröfrat den sköna Azelia. — Fullkomligt, och jag försäkrar er att jag är ej det ringaste stolt deröfver. Men efter denna varelse kan vara nyttig för våra planer, har jag underkastat mig, och Thgobald är ej mera konung annat än till namnet. ÅAxelias hjerta har gifvit sig på nåd och onåd åt er ödmjuke tjenare. Ha, ha, det har kostat mig rätt mycket. — Berätta oss den historien, sade Eddin, hvars glädtighet flera gånger uppjagade ett moln på persens panna. — Det är den enklaste sak i verlden. Jag råkade på damen under det hon promenerade vid sin kavaljers arm. Såsom oftast ir fallet grälade de. Jag behöfde ej stor skarpsinnighet för att ana hvad tvisten rörde. Hon bad honom om något och han nekade att gifva henne det. Jag närmade mig på tå den sköna och i det jag en dast hade denna förutsättning att stödja mig vid kastade jag ett förstulet ögonkast på hennes musketör och hviskade i hennes öra: — Hvilken smulgråt! Denna Azdålia är utan tvifvel mycket dum, men likväl är hon det i vida mindre grad än hennes älskare och har, hon liksom andra loretter, sinne för dessa slags intriger. Hon vände på hufvudet, betraktade mig från huf