Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 1

i Samma år 1861 gaf prins Napoleon i ett senatssammanträde d. 1 Mars tillkänna sin åsigt om problemets lösning i den riktning, att man skulle dela Rom och ät påfven anvisa den till höger om Tibern belägna delen. Det skulle kunna vara en möjlighet att inom I dessa gränser tillförsäkra honom hans verlsliga oberoende. Den katolska verldon skulle gifva honom en budget, som anstår religionens glans och skaffa hoi nom en garnison. Man kan visserligen icke ästadkomma, att menskliga ting förblifva för alltid oföränderliga, men det är tydligt, att en katolsk budget betryggas så mycket som det är möjligt, när den garanteras af alla europeiska makter, Den skall i alla händelser vara bättre betryggad, än den hel. stolens inkomster nu äro det... Jag tror, att påfven oberoende kan bestå, understödt af vördnaden för högsta och årosullaste sanktioner. Man skulle kunna för tvistiga fall meddela honom en särskild och blandad I domsrätt; man skulle kunna låta bonom ha sin egen fana! alla husen i den af mig uppgifna delen af sta; den skulle kuuna lemnas åt honom till fullt egande. IIistorien lemnar exempel på en sådan neutralitet: Washington, förbundssiaden, har länge varit föremål för hela den amerikanka kontinentens vördnad. Så skulle en oas kunna bildas för katolicismen midt i verldens stormar. Detta af prins Napoleon förordade förslag anses vanligen uti Italien tör det mest praktiska. Enligt detsamma skulle påfven behålla oinskränkt suveränitet öfver den s. k. leoniska staden och en landremsa till hafvet med hamnen Palo; återstoden, den venstra sidan af Rom, Trastevere skulle tillkomma Italien, och det skulle ej vara fråga om något blandadt borgerligt och presterligt förhällande. D. 20 Maj 1862 skref kejsar Napoleon till sin dåvarande utrikesminister, hr Thouvenel: Det är nödigt, att den romerska frågan erhåller en lösning, ty ej blott i Italien förvirras sinnena den framkallar öfverallt samma moraliska oreda, emedan den berör det, som ligger menniskorna om hje tat, den religiösa och den potitiska öfvertygelsen ... Den heliga stolens, religionens intressen fordra, att påfven försonar sig med Italien, ty det att försona sig med de moderna idcerna, bibehålla 200 millioner katoliker i kyrkans sköte och förläna åt religionen cn ny glans, i det man visar, huru tron understödjer humanitetens framåtskridande ... Påfven skulle, återkommen till en sund åsigt om tingen, inse nödvändigheten af att antaga allt, som skulle kunna när honom till Italien, och Italien skulle, genom att g efter för en klok politiks råd, icke vägra att ingå på de nödiga garantierna för påfvens oberoende och den fria utöfningen af hans makt. Man skulle ernå detta dubbla mål genom en kombination, hvilken, i det den gör påfven till herre i sitt eget hus, undanrödjer de hinder, som f. n. skilja hans stater från det öfriga Italien. På det han må förblifva herre i sitt hus, måste oberoende bli honom tillförsäkradt och hans makt frivilligt antagas af hans undersåter. Man bör hoppas, att detta sker, å ena sidan derigenom att den italienska regeringen förpligtar sig gentemot Frankrike att erkänna kyrkans stater och den öfverenskomna begränsningen, å andra sidan om den heliga stolens regering, återvändande till gamla traditioner, bekräftade kommunernas och provinsernas rätt att på visst sätt förvalta sig sjelfva, ty då skulle påfvens herravälde, sväfvande i en högre sfer ofvan de underordnade samsundsintrossena, sc sig befriadt från dessa alltid betungande förpligtelser, hvilka blott en stark regering förmår bära. Deremot skref den franske gesandten i Rom, hr de Lavalette, d. 24 Juni 1862 till utrikesministern: Då Frankrike för knappast 6 månader sedan inbjöd den hel. ren att med detsamma, till principen och utan uppställande af någon basis, öfverenskomma om en åtgärd, för att betrygga hans oberoende, tillbakavisades denna inledning med en obetingad förklaring, att den var oantagl Frankrike har ej tröttnat i sina bemödanden. Kejsarens regering har nyss uppställt de mest utförliga förslag och underställt dem den hel. stolen. Då det till mig öfverlåtits att afgilva dem, måste jag med samma beklagande meddela, att de haft samma öde. D. 29 Jan. 1863 förklarade hr de Thouvenel i franska senaten: Jag har aldrig medgifvit, och jag gör det ej heller i dag, att italienarne ba rätt att fordra Rom till husvudstad, men jag skulle icke kunna bestrida romarena rätten att bli styrda så, som alla andra samhällen regeras, och jag tillerkänner oss ej rätten ait för alltid påtvinga dem en regering, hvars största fel kanske endast är att vare föråldrad, men hvilken tillochmed de mest katolska ibland Eder ej skulle vilja behålla för sig sjelfva. I viljen, och jag önskar uppriktigt med Eder bibehållandet af den hel. stolens verldsliga välde, men det kan icke bestå, om det icke helt och hållet omgestaltas. D, 12 Sept. 1864 förklarade dåvarande franske utrikesministern Drouyn de Lhuys i en skrifvelse till franske gesandten i Rom, grefve Sartiges: IIuru stor orsak ha vi icke att önska, det occu