Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 1

kavallerihåll. Men huru — under förutsättning af att lifgardet till häst kommer att indragas — den erforderliga kavalleristyrkan skall kunna åstadkommas, är en fråga hvars lösning troligen blir ganska kinkig. Jag har nemligen hört sakkunniga personer påstå, att sedan alla skjutvapen fullkomnats i den riktning som nu är förhållandet, så har kavalleriet återfått den betydelse och vigt i krig, som det förr hade. Kammarkollegium har nyligen afgifvit ett högst märkvärdigt utlåtande, hvilket, om jag icke bedrager mig, kommer att bereda riksdagen mer än en bekymmersam stund. Det gäller nemligen det ofta väckta förslaget om grundskatternas aflösning. Bondeståndet, som ansåg sig företrädesvis, ehuru ganska oegentligt, representera egarne till den hårdast onererade jorden, har under flera riksdagar föreslagit att egaren till denna jord skulle få friköpa den från grundskatter. Men den ganska invecklade frågan har hittills icke blifvit fullständigt utredd. Man har varit mera benägen för åtgärden, än enig om sättet huru dervid skulle tillvägagås, och alla, utom de ifrigaste påyrkarne, hafva haft en dunkel aning derom att friköpningen skulle ådraga staten en förlust, andra olägenheter oberäknade. Man har äfven befarat att det kapital som staten erhöll såsom vederlag för grundräntorna, skulle konsumeras, ty staten är en svag konservator af rörliga kapitaler. Kammarkollegium har förr hållit sig vid förslagens lösliga grunder, och derföre sagt nej! duger inte! Men så kom den sist nedsatta grundskattskomitön med sitt förslag. Det gick ut på vissa grundskatters friköpning af de räntegifvare som dertill voro hågade. Således ett medelvägsförslag, men äfven lösligt uppgjordt. Det är nemligen klart att i de komiterades förslag låg endast en halfmesyr, enär det är påtagligt att egarne af den hårdast beskattade jorden icke skulle förmå friköpa den. Kammarkollegium, öfver förslaget hördt, har tagit steget ut och tillstyrkt, icke blott att alla grundräntorna skulle få friköpas medelst en bestämd afgift som erlades under vissa år, utan äfven att denna friköpning skulle blifva obligatorisk för alla som hafva jord från hvilka grundräntor utgå. I detta förslag ligger onekligen en princip, och en ganska stor princip, men så radikal att särdeles landtmannapartiet i andra kammaren skall baxna för den, och derföre skall det blifva i hög grad intressant att erfara huru den saken mottages vid en kommande riksdag. Vill nämnde parti fortfarande spela rollen af radikalt — i förbigående sagdt den svåraste rollen såvida den skall utföras konseqvent — så måste det varmt förorda kammarkollegii förslag. Men då blir flertalet bland grundräntegifvarne så lagom belåtna, hvilka nu både klaga öfver svårigheten att komma ut med den ränta som de måste erlägga på den i deras jord intecknade uppsägbara skulden, och öfver svårigheten att balansera denna skuld, och hvilkas klagan nu skall blifva ytterligare värre deröfver, att deras kapitalskuld ökas med det belopp som de måste erlägga för liqviderandet af grundräntekapitalet, hvilket hittills icke varit uppsägbart. En ny stjerna har uppgått på vår lyriska scen. Den har gjort lycka och det vill säga mycket, emedan den icke tillhör vår stjerneregion. Signora Sorandi narrades till Sverige. Ilon erhöll de högtidligaste löften om att skola uppträda på en at hufvudstadens större teatrar och så fick hon uppträda på en improviserad scen i Berns salong. Hon applåderades der alldeles ofantligt, hon höjdes ätven der till skyarne, men dessa skyar bestodo af — cigarrök, ty den fina societeten der kan omöjligen försaka cigarren. Den arma sångerskans strupe blef förgiftad med nicotin, hon blef förtviflad derölver, och det kan ingen förtycka henne, och dessutom att ständigt : sjunga inför en publik, mest kontorister, visserligen näfstarka och benviga, men med hattarne på och den blossande cigarren i mun. ö ji