Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 1

ring åtminstone har den förtjensten att vara originel och jag afskyr hvardagligheter. Men .. — Men? — Jag tillbakavisar den. — Ah! sålunda har jag misshagat er. — Hör på, sade hon i det hon liksom motvilligt tog till ordet; ni vill väl ej att jag på ögonblicket skall gifva mig åt er. Ni känner ej ens mitt namn. — Ert namn? hvad behöfves det; ni kallar er Den fullkomliga Skönheten, det är allt hvad som rör mig. — Men, inföll hon skämtande, om jag vore ful; ty i sjelfva verket kan ni ej se mer än den minsta delen af mina anlessdrag. — Man kan ej vara ful med dessa djupblå ögon, dessa karmosinröda läppar. — Nåväl! jag är ej ful, sade hon. Men det finnes många andra hinder; har ni ej för det första sett att jag kommit hit i sällskap och att jag tillhör denne herre? — Såvida det ej är er man, svarade persern i passionerad ton, så bryr jag mig ej mer om denne jätte än om den här! Under det han yttrads detta drog han fram en liten damascherad dolk ur sin slida och skar med den ur en stor perla som satt bland de rika prydnaderna på hans gördel. Perlan rullade på golfvet och han gjorde ej en rörelse att upptaga den.