Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 1

djupsinnigt, är det absolut säkert, att grefve Manderström icke i evighet skall få behålla nyckeln till vår utrikesportfölj. Till råga på saken, så ankom hit samtidigt med ofvan nämnde notis äfven underrättelsen att mr Fournier, Frankrikes härvarande minister, som vistats hemma på permission, fått befallning af sin suverän att hitresa. ÅKanske är icke heller det af den ringaste betydelse? frågade hr X. och såg högtidlig ut. Ni har kanske observerat, att den svensknorska konsulsbeskickningen i Buenos Ayres är ledig. Åtskilliga sökande ha dertill anmält sig, bland dessa tjenstförrättande konsuln derstädes hr Ebbeke, och vidare svensk-norska konsuln i Barcelona hr Christophersen. Det åligger norska departementet för det Indre, att i afseende på konsulattillsättningen yttra sig. Så har äfven i denna fråga skett, men dervid har det anmärkningsvärda inträffat, att nämnde departement alldeles ignorerat hr Eba beke och låtsat sig alls icke känna honom, utan blott hr Christophersen, som blifvit förordad till befattningen. Begge äro dock norrmän. Här hafva vederbörande ide större handelsstäderna deremot förordat hr Ebbeke, med undantag af Malmö stads handlande, som gifvit sitt förord åt ryttmästaren vid husarregementet Carl XV hr Willebrand. Det vill häraf synas, som Malmöboarne för den händelse att de företaga en lustresa till Buenos Ayres mera reflektera till att der blifva mottagna af en angenäm värd, än att träffa en i handelsaffärer bevandrad konsul. Kommerskollegium har dock vid förslagets upprättande icke fästat afseende vid Malmöboarnes förord, och såtillvida icke heller till norska departe mentets, enär hr Ebbeke erhållit första och hr Christophersen andra förslagsrummet. Vid första påseendet kan det visserligen förefalla besynnerligt, att någon, såsom fallet nyligen varit med hr Schaumann från Finland, numera söker introduktion på riddarhuset såsom svensk adelsman. Adeln har ju, säger man, förlorat sin politiska betydelse och sina företrädesrättigheter såsom stånd; det är ju således en dårskap att nu söka inträde på riddarhuset, hvars folktomma men ståtliga sal är beklädd från golf till tak med vapensköldar, troligen den enda sal i hela verlden, som invändigt är kopprad, ty det hör till kutymen, att dessa vapensköldar skola målas på koppar för att icke rosta bort. Men att faktiskt erkännas såsom medlem af det svenska riddarhuset, är förenadt med vissa fördelar, som icke böra förbises, särdeles af den som har eller hoppas få familj. Riddarhuset är nemligen en af Sveriges rikaste institutioner. Det eger ofantliga kapitaler, som icke blott vårdas utmärkt väl af en särskild direktion, utan som användas till, och endast till, välgörande ändamål. Årligen utdelas högst betydliga belopp såsom stipendier till unga studerande af adlig börd, och många af våra utmärkta vetenskapsoch embetsmän hafva dylika stipendier att tacka derföre att de blifvit hvad de äro. Vidare utdelas ändå betydligare penningebelopp årligen såsom pensioner för lifstid eller såsom gratifikationer för vissa år till enkor och döttrar at adliga personer. Riddarhuset erhåller ännu ofta ganska stora donationer för berörda ändamål, och, såsom jag ofvan nämndt, dessa fonder förvaltas så väl, att i mannaminne ha de icke drabbats af någon förlust. Under sådana förhållanden är det helt enkelt en försigtighetsåtgärd för framtiden, om den som är svensk adelsman söker introduktion på riddarhuset. Han bereder derigenom sina efterkommande möjligheten att erhålla understöd i fall af behof, och denna möjlighet ökas äfven derigenom, att sällan törgår något år, då icke en adlig familj dör ut. Sedan K. M:t förordnat att rusthållarne vid Östoch Westgöta afsutna kavalleri, hvars kontrakter derom snart tilländagå, skola tillfrågas om de mot en mindre tillökning i afgiften önska att ifrågavarande kontrakter skola förnyas, så kan man deraf sluta till att någon tillökning i det indelta kavalleriet ej är ifråga, enär med undantag af Skåne endast Österoch W estergötland äro passande för