Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 2

2 2 let kan förvärfva sig, för alt förstå dem och deraf begagna sig till skydd mot för hög taxerng. Man säge hvad man vill, så kan det dock ej förekommas att icke den enskilde, som finner sig orättvist beskattad och på förhand afväpnad, så att han ej kan försvara sin ritt, tror sig godtyckligt behandlad och blifver ogynsamt sinnad mot samhället. Det måste älven medgifvas att det föreskritna sättet för alt meddela allmänheten kännedom om berednings-, taxeringsoch pröfningskomuåernas beslut, är så beskafkadt att det ej kan vara beräknadt på atv många skola begagna sig deraf. Man tänke sig blott huru detta skulle låta göra sig, om invånarne i en större stad allmånnt inlunno sig å de anvisade ställena för att taga del af komitcernas protokoller, då det ej ens finnes någon anmodad att dervid gå dem tillhanda, Härtill kommer att proceduren för ändringssökande är alltför långsam, dyr och vidlystig. För att få ändring uti en oriktig på(öring af beredningskomitön, kan man få söka taxerings och pröfningskomitderna, kammarritten och K. M:t. Summa 5 instanser! Detta är uppenbart för mycket. För rättelses vinnando kan på så sätt åtgå 2:ne år. hostnaderna dervid äro i allt fall sådana, att de vanligen öfverstiga den nedsättning som erhålles. Dessutom hinner man ej alltid få ändring, innan de för höga kommunalutskylderna skola betalas, och den mindre bemedlade får i följd derat ej nytta af sina besvär förr än det tillätventyrs är för sent. Det är ej heller nog med att endast bevaka att icke beredningskomitän häför för hög bevillning, utan för att vara säker, måste man äfven göra sis underrättad om taxeringsoch pröfningskomitcernas åtgörande. För en sådan påpassning fordras likväl mera tid och omtanka, än mängden kan deråt egna. Dessa förhållanden synas verkligen ej så ordnade, som de borde vara i ett land, der individens rätt och bästa något betyda; och det är väl en billig fordran å hans sida, att han i tid på ett mera direkt suwt får kännedom om sina utskylder och på en genare väg och utan kostnad kan deri utverka nödig lindring. Vidare får erinras mot kommunalutskyldernas beroende på bevillningstaxeringen, att en orättvisa, som begåtts vid den senare, mångdubblas derigenom att den skattskyldige tillika får betala kommunalskatt för hvad han oriktigt påtörts i bevillning. Antag t. ex. att en person, med en inkomst af 1,500 rdr, taxeras etter en inkomst al 2,000 rdr, och således i stället för 12 rdr (de 300 rdr:na äro befriade (rån beskattning) påföres 20 rdr, så får han .. ex. här i Göteborg, der kommunalskatten nu är 352 procent, i följd derat betala 70 rdr 10 öre i kommunalskatt, i stället för 42 rdr 24 öre. Det vill säga, att för det samhället begått den orättvisan mot honom att pålligga honom 8 rdr mera i kronobevillning, än som vederborde, får han icke blott betala dessa 8 rdr, utan jemväl 28 rdr 16 öre för mycket till kommunen. För det att man icke klagar öfver en orättvisa anses man således skyldig att opåtaldt lida en mångdubbelt större. En högst egen konseqvens! Vi nämnde orättvis taxering. Deraf gifves det tvenne olika slag: den som tillkommer genom taxeringsmännens misstag och den som har sin grund i bevillningsförordningens bestämmelser. Det går något an med den förra, ty deri har man en möjlighet att få ändring, men så är ej fallet med den senare. Såsom exempel på denna må tjena föreskri terna om bevillning af fast egendom. Det är svårt att inse hvarföre den åldrige och till arbete oförmögne, hvars enda tillgång utgör ett hus, som renderar honom t. ex. 350 rdr lör år, skall oafkortadt betala både bevillning och kommunalskatt, när han, om han hade denna inkomst i form af ränta å utlånt kapital, eller med sitt arbete förtjenade en sådan summa, vore befriad från både det ena och det andra. Orättvisan mot honom stadnar dock icke härvid. Antag att hans hus år assureradt för 20,000 rdr, så får han, oaktadt detsamma, tilltölje af outhyrda lägenheter, förluster å hyresatgifter eller andra orsaker, ej alkastar mer än 350 rdr, likväl betala bevillning och kommunalskatt för en fingerad inkomst af 1,000 rdr, eller 5 procent å assuranssumman. Det är nemligen en inrotad praxis att icke beskatta husegaren liksom alla andra elter hans verkliga inkomst, utan för räntan å husets assuransvärde. Äfven om de 350 rdr endast vore husets bruttoaskastning och den verkliga behållningen lika med 0, fästes derå intet alseende, utan egaren far lika fullt skatta för 1,000 rår inkomst! Vi känna egare af hus i förstäderna, som de år, då brandstodsasgilterna till ersättning al brandskadan i Karlstad utgingo, icke allenast icke hade någon behållen inkomst al sina hus, — c 2Q0 Z 2 0 — — el 2 — , avndoe Da