Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 1

känslor må dittills vara döda! Un enda återstår oss dock, ty ju mera den är herrskande, desto förr hinna vi vårt mål: det är hämnden! I detta ögonblick drog touaregen en suck och anamiten slog sig för sin panna. Aga-Nazir räckte hvar och en af dem en hand samt yttrade : — Tro ni då att ej äfven jag lider? Ett moln beskuggade hans breda panna och han tillade med stor ansträngning och i det hans röst darrade: — I går då jag passerade öfver Champs Elysges för att uppnå detta hotell, mötte jag en gubbe som gaf armen åt en stackars blind qvinna. Gubben hade sorgsna drag, och man såg att han sökte trösta sin följeslagerska. Hon var svartklädd och hennes drag buro intrycket af en oöfvervinnelig smärta. Jag passerade nära förbi dem, så nära alt min lysande drägt frasade emot den blindas svarta klädning. Jag vet ej huru det kom sig, men hon darrade och stannade vid detta lindriga vidrörande, under inflytande af någon sinnesrörelse eller ett spasmodiskt anfall. Jag passerade förbi utan att se mig om. Och likväl är det för min skull som denna qvinna är klädd i sorgdrägt! Ja, ni är behjertad, min vän, återtog Ang-Giang med skarp och vibrerande röst. Men äfven vi skola ha hjertan af koppar och armar af stål, ända tills rättvisa blifvit skipad. Eddin-Bey yttrade intet, men han utsträckte mot sina allierade en kraftfull arm med en åtbörd som gällde lika mycket som en ed.