Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 1

tärvetenskapens nuvarande ståndpunkt och söker bevisa, att skjutvapnens, såväl gevärets som kanonens, förödande verkan i våra dagar gör det nödigt att gifva truppen i fält en tunn uppställning, för att icke onödigtvis spilla menniskolif och blod. Men till följd at den tunna uppställningens natur blir en ökad öfning för hvarje individ af nöden. I kolonnen har befälet lätt att inverka på sin trupp; i den utbredda ställningen och synnerligast i kedja är hvarje soldat mera ösverlemnad åt sig sjelf. Dels derför och dels för att erhålla den förtröstan till hvarandra, som fordras så väl at befälet till truppen som tvärtom, måste före kriget hvarje individs enskilda krigarebildning hafva blifvit grundligt genomförd. Derför bör, såvidt ske kan, ingen rekryt, som ej är godkänd, deltaga i manöver med trupper, formerade i tunn, utbredd stilning. Det behöfver väl knappast påpekas, att den höge förf. i dessa ord vill framhålla, det han anser en så stor öfning och skicklighet ertordras för hvarje individ i truppen, att densammas förvärfvande skulle med en blott folkarme taga en sådan tid i anspråk, att densamma skulle bli dyrare, än en öfvad stäende armå med åtminstone tillräcklig stam för att kunna i sig innesluta de mindre öfvade, konskriberade delarne af armen. Det heter vidare: Den hastiga elden, som ovilkorligen upphetsar en trupp, gör till en oåterkallelig fordran, att soldaten i allmänhet ej tår vara allt för ung, ty sällan finner man hos ynglingen lugn besinning; vida mer är denna ålder utmärkt för den hastiga uppbiusningen, hvilken visserligen kan vara till nytta i sjelfva anfallsögonblicket ... Den krafttige mannen, som vid ynglingens sida deltager i striden, är både nyttig och nödvänd g på denna plats. Att man inom samma kår eger dessa båda olika åldrar representerade, medför den stora fördelen, att det finnes ett lugnt element, oundgängligt när det gäller att under längre tid och med tålamod möta död, lidanden och umbäranden, samt ett annat, lifligt, lätt och vid inrusningen på fienden eldadt till den blinda stridslust, som ej öfverväger faran — och segrar! Afven här framblickar otvetydigt den höga förf:s förkärlek för en öfvad, stående stam, med hvilken det yngre konskriberade elementet kan uppblandas. Då sålunda konungen förordar en mindre och väl öfvad armå framför en större, mindre god, och då den nuvarande krigsministern i en broschyr förut uttalat sig i samma riktning och direkte för indelningsverkets bibehållande, så är det tydligt, att regeringen skall vid stundande riksdag träda inom skrankorna för försvarsfrågans lösning i enlighet härmed. Men detta innebär den stående armåens bibehällande. Den stående armåen är tör folkbeväpningens vänner en styggelse och strider alldeles emot deras id. De skola derför kanske öppna en liflig strid med regeringen, säframt de icke ännu hunnit vinna den öfvertygelsen, att deras och äfven vår älsklingstanke: ett folk i vapen! ej kan under mindre än ett par generationer fullständigt genomföras, såframt de icke vilja af det gamla, fria Sverige göra en korporalstat såsom Preussen med absolutistiska och eröfrande tendenser. Eftersom det alltid är väl, att man å ömse sidor känner hvarandras meningar och åsigter, emedan en ötverenskommelse då merändels är lättare att bringa till stånd, hafva vi med glädje helsat konungens broschyr, hvilken är ett ärligt, öppet och olörstäldt uttalande i en vårt lands vigtigaste angelägenheter och, i ordets fulla bemärkelse, i en dagens fråga. Mindre Teatern var i går talrikt besökt, och publicum hade roligt och skrattade af hjertans grund åt den Sardouska farcen Fördjuden Frukt, hvars andra akt isynnerhet måste hålla åskådarne vid den muntraste stämning. Utförandet var lifligt och så ystert, som det behösdes. Fru Boström och br Otterström inropades efter pjesens slut. Uti det som efterrätt serverade dansnum!