Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 1

— . FR EAA 0 Är det nu en möjlighet, att äfven vårt land skulle kunna, om en allmän europeisk krigsbrand komme till utbrott — och detta är ännu ingalunda osannolikt, åtminstone icke omöjligt —, blifva deri indraget, då är det väl ock belt naturligt, att vårt folk måste göra sig beredt att möta en sådan eventualitet. Beqvämlighetsteorien är oändligt angenämare, ja, den är fördelaktigare; men den håller ej stånd i sarans ögonblick. Den måste således kastas öfver ända; ty det skulle vara nästan landsförrädiskt att vilja fortfarande hängifva sig åt en satalistisk orörlighet, då man icke kan förneka det osäkra i den politiska ställningen — likasom det skulle vara ett förräderi emot honom sjelf, om en persona visste, att eldfara kunde hota hans egendom och bringa honom och havs familj i olycka, men han likväl, obekymrad om sin familjs framtid och säkerhet, underläte att göra ni-got till betryggande af sin och dennes egendom. En klok och försigug familjefar skärmar om sitt på det sätt han kan. Bör ej då ett folk göra detsamma, isynnerhet som dess hela väl och ve, dess frihet, ja, dess existens kan vara deraf beroende? Om vi på dessa grunder äro öfverens om, att, i anledning af den rådande allmänna politiska osäkerheten, händelser kunna tima, som fordra vårt väpnade ingripande, och act vi derföre äfven måste bereda oss till att möta händelserna, ifall vi icke vilja sätta vär frihet, vårt oberoende, kanske vår existens som nation i fara, — så blir frågan den, huru skola vi i detta fall kunna betrygga oss för en framtid? Svaret måste då lyda: Vi äro skyldiga att ordna våra försvarskrafter på bästa och lämpligaste sättet, så att det erbjuder all don trygghet, vi med våra tillgångar och förhöllanden kunna åstadkomma. Hvad angår vårt sjöförsvar, äro principerna ändtligen etter lifliga meningsstrider antagna, och dess utbildning tortgår enligt den uppgjorda planen. Ej så med landtförsvaret, rörande hvilket man ännu icke utfunnit någon lösning mellan de tvenne hufvudmeningar, hvilka har stå emot hvarandra. Den ena at dessa meningar vill ha landtförsvaret fullständigt omorganiseradt på foten at blott folkbeväpning efter mönstret af Schweiz och till en del Preussen. Den andra, som vill samma mål, men tänker på medlen, anser, att målet ej genast kan nås, hvarför den sidan vill endast partiela förändringar i det bestående, hvilka röra på detta och förbereda dess slutliga ombildning. Den förra sidan, den radikala nationalbeväpningens vänner och förfäktare, vilja ha hela vårt armåväsen ombildadt inom ett tiotal at år och ändradt till fullständig nationalbeväpning. Den senare sidan, som ätven vill nationalbeväpningen, men vill praktiskt ernå den, önskar bibehålla det nuvarande indelningsverket såsom stam och kadrer för beväringen eller konskriptionen och endast låia det genomgå en tidsenlig ombildning. Konseqvensen af dessa olika meningar blir äfven skiljaktighet i uppfattningen af det rent taktiska. Nationalbeväpningens radikala anhängare vilja åvägabringa en stor och talrik armå till billigare pris, än den nuvarande stående, d. v. s. vi förmoda att de här beräkna den till ett omedelbart billigare pris för staten, ty indirekte bli kostnaderna, då man tager beväpning, ammunition och tidspillan i beräkning, väl så stora, fastän de mera drabba den enskilde medborgaren eller kommunen, än det allmänna ellor staten. Den motsatta sidan återigen vill ha en mindre, men god armå, der hvarje man är fullt förtrogen med sin sak, och tror, att det allmännas säkerhet derigenom bäst tillgodoses. H. M:t konung Carl XV har i dessa dagar offentligt inlagt ett vigtigt ord till förmån för den senare sidan uti sin broschyr Tanfar em Nutidens taktiska Rörelser af C. Konungen har i denna med oväldig, klar och objektiv stil afkattade broschyr framställt resultaten af sina erfarenhetsrön angående miliA Ä— — — 1 :jnalar ma ajftfille vara 4;. PA od