Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 1

— Aha! det är Persien! ... Nåväl då, hvarföre sade ni ej Persien genast? — Okunnig som ni är bör ni ej resonnera, hr Joseph! Gå och invänta min herres gäster och mottag dem med de vördnadsbetygelser de förtjena. — Det är bra, hr Ali; jag går .... Låtom oss taga oss en liten lur hos fader Glorieux, tillade han afsides, ty Joseph hade det felet att vara litet lat. Detta hörde dock till de mera obetydliga af hans fel, hvilka i hans herres ögon ersattes af en enda egenskap: den att han var mycket dum. Aga-Nazir, som i hög grad egde den asiatiska visheten, var nemligen af den åsigt att ingenting är så farligt som en för slug betjent. I detta afseende var Joseph mönstret för en tjenare. Han fick ej tid att meddela sina intryck åt fader Glorieux, portvakten, som för öfrigt var en föga pratsam person, ty en vagn stannade ånyo utanför porten och man måste insläppa densamma. Den person som steg ur denna vagn bar en ytterst bizarr drägt, ehuru den var mycket enklare än perserns. Det var en rock af violett siden som gick ned ända till fotknölen och omslöts vid lifvet af en svart lädergördel, utsirad med guld och hophållen af en elfenbensagraff. Denna personlighet hade sitt hår i nacken förenadt till en chignon, sådan fruntimmerna bruka, och bar på hufvudet ett slags svart mössa. Samtidigt med honom nedhoppade ur vagnen en stor gul hund med spetsigt hufvud, hvilken tycktes vara begåf