Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 1

A —6 44 W—— — m densa, ma, kan man uppvärma likrummet till 20 eler 25 gr. C. Eftersom kroppens upplösning är det enda dödstecken, som han anses för säkert, är äfven nödvändigheten att bevara kroppen, tills detta fenomen gifver sig tillkänna, klar och tydlig. Det problem, som bör lösas, blir således detta, huru man, utan mehn för någon och utan fara för den allmänna sundhetsvården, skall kunna bevara liken, tills upplösningen börjar, eller i ungefär tre dagar (detta är i Frankrike, kanske det skulle behöfvas längre tid i vårt klimat). Le Bon föreslår derför följande åtgärder: 1:00 För de stora städerna. Att upprätta likstugor, sådana som brukas i Tyskland. På hvarje kyrkogård skulle finuas en lokal, der man lade liken, tills de första upplösningstecknen visade sig. 42:00. För de mindre städerna och landet. Upprättandet af en särskild lokal för inrymmande af de döda fordrar en deljutgifter, Bom de stora städerna lätt kunna bära, men hvilka skulle öfverstiga de mindre städernas och landtkommunernas tillgångar. De åtgärder, vi föreslå för alla sådana platser med mera inskränkta förhållanden, att de äro utomordentligt enkla, att de kosta alls ingenting och att de befria alla från den förfärande utsigten att kunna vakna i en kista djupt nere i jorden, utan att kunna komma ut ur densamma. Vi föreslå derför att det påbjudes: I. Att kistorna aldrig få vara tillskrufvade, utan blott betäckta med ett kläde; II. Att grafven, hvari kistorna skola sättas, aldrig får kastas igen förrän efter åtta dagars förlopp, till hvilken tid den skall vara betäckt med ett lätt tak at bleck eller trä. Dessa medel äro enkla, och de ha redan vunnit stadfästelse in praxis. Hos tartarerna bli de döda jordade i grafvar af ringa djup och med hufvudet fritt. Deras vänner och slägtingar komma för att se till dem flera dagar å rad, i afsigt att förvissa sig om deras död, och de upphöra ej med dessa besök, tillsluta icke heller grafven förr, än upplösningen börjat och något tvifvel om dödens verklighet följaktligen icke mera kan finnas. Man har emot oss invändt: Den åtgärd, vi sålunda tillråda, strider emot våra bruk. Den öfverensstämmer icke med våra seder och skulle såra en berättigad ömkänslighet. Kan man visa oss ett sätt, som är lättare än vårt, skola vi vara de första att förorda det. Tillsvidare anse vi det af oss föreslagna vara godt. IIufvudändamålet är att befria alla från den rysliga utsigten till att skola vakna till lif i en kista djupt nere i jorden, utan att kunna komma upp ur densamma. Skulle det, som vi föreslå, endast bidraga till att lugna den mycket talrika mängd menniskor, som fruktar för att bli lefvande begrafven, skulle det endast af denna orsak förtjena att bli antaget.