Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 1

Bengtsson, i Redbergslid; å hvilka samtliga ställe: grymma barbari någonsin satt i verket. Grafven har förkunnat oss allt det rysansvärda i dessa hemska dramer. Under gräfningar i gamla kyrkogårdar har man i kistorna funnit skeletter i de mest förtviflade ställningar; deras förskräckligt sammandragna lemmar röjde lifvets sista resning under en ångestfull dödskamp, srån hvilken ej ett skri, icke en suck hade kunnat nå de lefvandes öron. Det ligger ett visst ansvar i att inleda en diskussion häröfver. Men det är å andra sidan maktpåliggande, att allmänheten erhåller full trygghet för att ej begrafning af skendöda kan ega rum, på det att man icke må grufva sig häröfver och dödsstunden ej må bli en förfärande timma at qval vid rufvandet öfver en sådan tanke. Det är visserligen sannt, att lagen föreskrifver läkareattest ölver dödsfall, innan den aflidna får begratvas. Men läkarne kunna äfven misstaga sig. I vårt broderland Danmark diskuteras frågan lifligt i tidningarne och föres med en ganska anmärkningsvärd skärpa. Äfven broschyrer hafva utkommit härom, och i dessa dagar har i dansk öfversättning utgifvits en broschyr af fransmannen Le Bon, på hvilken vi fästa våra läsares uppmärksamhet. Densamma har till rubrik: Om skindöd og om forhastede Hegravelser, och förf. bevisar deri på ett tyvärr ovederläggligt sätt, att skendöd och törhastade begrafningar inträffa ej så alldeles sällan. Broschyren, som är för öfrigt mycket intressant och hållen i tilltalande stil, synes oss kunna vara en lämplig utgångspunkt för en allmän diskussion, i det att den, efter att först hafva historiskt anfört inträffade olycksfall i denna väg, lemnar en omfattande och tydlig redogörelse för de omedelbara och senare inträdande dödstecknen, för omständigheter som kunna medföra ett tillstånd af skendöd, för medvetenhetsförmågan under skendöd, för möjligheten att åter bringa skendöda till lif, för medel som föreslagits till förebyggande af förhastade begrafningar o. s. v. Det är möjligt, att ortodoxien inom läkareståndet, ty äfven det bar sin ortodoxi, hvilken ofta är lika bornerad som den presterliga, skall uppröras öfver, att vi framkasta denna. sak, som endast kan skrämma upp folk; likasom de presterliga ortodoxerna ansett det syndigt att oroa de enfaldigt troende med att göra vissa delar af religionsböckerna till föremål för offentlig granskning. Men det finnes äfven, och många sådana, frisinnade läkare, hvilka icke anse gin vetenskap för ett afslutadt, fullkomnadt helt eller för ett försegladt mysterium, hvari lekmän ej få blicka. De skola erkänna, att misstag kunna vid be dömandet af dödsfall begås, och de skola på grund af detta erkännande äfven medgifva allmänhetens berättigande att sysselsätta sig härmed. Med sådana äsigter måste de äfven med oss dela den tanken, att saken endast kan vinna derpå, att allmänheten blir verkligt upplyst och ej, samlande i mörkret, hängifver sig åt oriktiga föreställningar och fördomar. Och på samma gång skola de jemväl medgifva fördelen af att den offentliga diskussionen bemäktigar sig saken. Le Bon säger, att af alla dödstecken är kroppens upplösning det enda, som man kan. anse för alldeles säkert. Denna åsigt, som framställts af de gamla läkarne, Winslöw Zacchias o. a., är äfven den, som den moderna vetenskapen antagit. Man har ännu icke funnit, säger Josat i en prisbelönt afhandling om dödstecknen, och man skall troligen aldrig finna medlet att i alla fall med säkerhet. skilja den verkliga döden från skendöden. Kroppens upplösning är det enda säkra kännetecknet för döden. I de aldra flesta fall visa sig de första upplösningstecknen under loppet af 72 timmar efter den verkliga döden. Underlifvets hud börjar att i närhet af ljumsken schatteras matt hvitaktig, derpå efter hand blågrå och mörkgrön. Färgförändringen intager snart hela buken, alltjemt från periferien till medelpunkten. Om temperaturen är mycket låg på det ställe, der liket står, så fördröjes upplösningen. För att påskynda: — —— —— — Ä—