Göteborgsposten – 11 november 1867, sida 2

Att döma efter hvad vi nu berätta var dock Mirza en god furste. Slutligen modererade han sina vänskapsbetygelser och tillät sin herre att stiga till marken, ty den som satt inuti vagnen var hans herre. Lejonet ställde sig på ena sidan om vagnsdörren, betjenten bugade sig ända till marken, och den person som ingaf så stor undergifvenhet hos djuren och så mycken vördnad hos menniskorna visade sig i hela sin glans — ett ord som här ej är öfverdrifvet. Han var klädd i en rik persisk drägt af siden, insydt med guld. Han bar ej annat vapen än en dolk med guldhandtag och instucken i en slida af rödt maroquin, hvars dyrbara agrafer voro ett miisterstycke af asiatiskt juvelerarearbete. På hufvudet bar han en turban af cachemire, finare än siden, och som pryddes af en fjäderbuske som tillkännagaf hans höga rang. Det var en man af omkring fyrtio års ålder och i mannaålderns fulla kraft. IIans långa skägg, som till färgen var kastanicbrunt, bildade en ram åt hans manliga och stolta drag, på hvilka orienten intryckt sin begrundande karakter och sin matta färg. Men ofta höjdes hans öga, hans blick lifvades och strålade af den eld som doldes under den marmorlika ytan. När man haft tillfälle att studera denna blick, kunde man inse att den kunde beherrska lejonen. Hans växt var tillräckligt hög för att öka det intryck man erfor af värdigheten i hela hans uppträdande,