Göteborgsposten – 11 november 1867, sida 2

; blifvit begånget, och medan de stodo blyga och gapande samt öfverlade med sig sjelfva om de verkligen skulle våga att läggaghänder på bedragaren, gick denne med ett god afton mina herrar och en artig helsning förbi dem samt nedför trappan. I nästa ögonblick gjorde han ett språng öfver balustraden vid on ppan och ilade åt badhusgatan till samt denna uppefter. Nu blef det lif i ordningens väktare; men huru snabbt de ock förföljde så var C. snabbare, Slutligen försvann han i hr Delbancos hus vid skeppsbron, hvarest han, efter hvad man sedermera fann, haft djersheten att gå upp i tredje våningen och der gonom en korridor ingå i ett badrum, Mer han gömde sig i ett badskåp, hvarg förhängen han tilldrog, och sedan derifrån lyckades lika obemärkt undkomma. Under tiden hade spanande polisen fått veta, att ofvannämnde Carl Eriksson Falck några dagar visat sig i Carlssons sällskap, Denne anträffades, och som han förut varit straffad för stöld gjordes inga omständigheter med honom, utan blef han genast häktad. Han förnekade väl att ba deltagit i bedrägeriet, men medgaf att han varit i Carlssons sällskap samt anvisade hvar denne bodde. Följande morgon hölls sträng vakt vid afgående ångbåtar och vid bangården. Der syntes C. icke till. Ett par spanande konstaplar gingo under tiden upp till C:s bostad. En madam, hos hvilken han bodde, förklarade att C. ej vore hemma, hvarför det icke lonade sig för konstaplarne att stiga in. Dessa förklarade emellertid, att ett besök hos madamen skulle göra dem mycket nöje, och då de ej tvekade att trots madamens protester tillfredsställa denna nyck, funno de af utseendet i C:s säng, att denne varit hemma öfver natten samt legat i kläderna. Då madamen syntes besvärad af deras reflektioner i detta afseende, företogo de närmare undersökningar och anträffade slutligen C. inkrupen i en skrubb. Han erkände genast sin förbrytelse. Man vet ej ännu med säkerhet om några andra deltagit i bedrägeriet. Från Stockholm. En qvinnorånare. För omkring en månad sedan anmälde å de ektiva polisens kontor dalkullan Brita Ersdotter, att en för henne obekant mansperson, med hvilken hon på gatan sammanträffat, på det sätt bedragit och rånat henne, att han först erbjudit henne plats vid Nacka gård och, då hon antagit bans erbjudande, lofvat följa henne ditut, för att visa henne vägen, samt sedan, när do kommit i skogen, ett stycke utanför Skans tull, tvingat henne, under hotelser till lifvet, att lemna honom de kontanta penningar, som hon innehade och hvilka utgjorde en summa af 22 rdr, hvarjemte han äfven aftog henne kjolen. För alldeles liknande bedrägeri och rån, också med tjenst vid Nacka till lockbets, ha, enligt anmälanden, två andra qvinnor varit, d. 1 och 4 d:s, utsatta, med den skilnad likväl att de icke haft några penningar att lemna, utan har den ena istället måst tillsläppa sin klidnirg, den enda hon egt, och den andra qvinnan sjalen och hufvudklådet. Cirkulär härom utgick till samtliga polisdistrikten med beskrifning på brottslingen; och i Onsdags lyckades det konstapeln i Katarinatrakten Wessman att i Postmästarebacken gripa honom, just som han var på väg med ett ytterligare offer för sin egendomliga industri. Bedragaren och rånaren, hvilken heter Nils Fredric Hultman och som för fyra år sedan tjente vid Nacka, men blifvit derifrån för uppstudsighet afskedad, har så småningom erkänt de mot honom gjorda angifvelserna, äfvensom att han icke allenast föröfvat ett fjerde dylikt rån, dervid han dock endast bekommit en svart silkessjalett, utan äfven i Tisdags, eller dagen innan han ertappades, också gjort försök dertill; men att flickan, som han då trodde sig ha i sitt våld, undkom honom derigenom att hon ingick uti ett ärende, på ett mjölkmagasin och derstädes dröjdo så länge, att han icke kunde vänta ut henne. De åtkomna klädespersedlarne uppger gig Hultman ha sålt, dels till landtbaer på torgen, dels i lumpbodar. —p