Göteborgsposten – 9 november 1867, sida 1

Article Image
värdshusföreständare och schwelzerl-egåre att de helt enkelt förbjuda hundars medförande i deras resp. lokaler. Det ar nu en gång ett saktum att menniskan är ett animal sociale, men att vilja göra lunden till det samma, det är att drifva socialismen något för långt. Å Mindre Teatern har Förbjuden frukt smakat publiken särdeles väl, som deri haft nöjet beundra en ny sida al fru Boströms och hr Otterströms dramatiska talang. Den förskjutnak, som under veckan gitvits för andra gången, är ett stycke, hvars anstrykning af gråtmildhet och sentimentalitet förråder dess tyska ursprung och, oaktadt dess i allmänhet goda utförande, särdeles hvad hufvudrollen beträffar, gör den, som man säger, omöjligför vår publik. I åtskilliga dansnummer har publiken haft tillfälle att återse de flesta af sina gamla bekanta från förra säsongen och några nya, lofvande förmågor. Vi togo oss för ej längesedan friheten att i gillande ordalag omnämna den af dir. Rohde vidtagna anordningen att framflytta tiden för spektaklernas början till kl. half 8 e. m. Af en eller annan orsak har hr R. nu funnit sig föranlåten att återgå till den gamla ordningen. Framtiden får utvisa om han eller vi misstagit oss i vår uppfattning af hvilket som i detta hänseende är mest behagligt för publiken. Vi vilja dock icke förtiga att vi, som i vår egenskap af chronigeur ha något så när reda på hvad man tänker och tycker både här och der, trott oss förmärka, att publiken skulle finna sig bäst belåten med om hr R. ginge en medelväg och läte spektaklerna på hvardagarne börja kl. half s e. m., men på Söndagarne deremot kl. 7. Och pulikens välbefinnande bör ju vara en teaterdirektörs högsta lag, icke sannt? Som man måhända torde minnas, uppgjordes för flera år sedan ett förslag till bildande af en s. k. hypotekskassa för fastighetsegare i Göteborg. Anteckning af deltagare skedde, interimsstyrelse utsågs, stadgar uppgjordes ... allt var således i bästa ordning — endast penningarne felades. Men att få dessa hade sig icke så lätt. Alla försök som gjordes strandade. imelierlid steg räntan på alla europeiska penningmarknader, samtidigt dermed frigafs räntan här i landet, och en följd deraf blef att våra sedelhafvare, som förut haft en stor del af sina kapitaler placerade på inteckningar i fastigheter, nu då bankerna erbjödo dem lika så hög ränta uppsade inteckningarne, hvarigenom många husegare, hvilka — alldeles som vissa landtbrukare — antingen betalt egendomarne för dyrt eller förlitat sig alltför mycket på inteckningarnes ouppsägbarhet, råkade i ganska stor förlägenhet. Frågan om hypotekskassan väcktes derigenom till nytt lif. En ny interimestyrelse valdes och vid ett möte, som under veckan hölls å handelsbörsen föreslog denna styrelse åtskilliga åtgärder, hvilka af de närvarande deltagarne gillades; bl. a. bestämdes, att lån endast finge beviljas till högst sastigheternas halfva bevillningstaxeringsvärde. Denna sistnämnda bestämmelse synes oss dock vara ganska hård för husegarne och det är fara värdt att den kommer att afhålla många bland de äldre subskribenterna att deltaga i den föreslagna nya teckningen. Antagom t. ex. att en fastighetsegare ingår i kassan för sin egendom, taxerad till 50,000 rdr. Han erhåller då på första inteckningen 23,750 rdr kontant och 1,250 rdr i grundfondsobligationer (ty 5 proc. af lånet skall mottagas i de för en reservfond afsedda s. k. grundfondsI obligationer). Dessa obligationer hafva för honom så till vida intet Värde, som de ännu på lång tid ej kunna anses såsom värdepapper och någon belåning af dem derföre ej kan påräknas. Han får emellertid tör hela beloppet af 25,000 rdr betala en ränta af i det närmaste 6 procent. Men om samma fastighetsegare vill placera sin första inteckning på enskilda händer — och detta torde blifva ganska lätt, ty icke nog med att många kas pislister i närvarande stund med största beredvillighet skulle belåna inteckningar, det finnes ock många enskilda verk och emrättningar, hvilka hafva till uttrycklig föreskrift att endast utlåna sina kapitaler mot första inteckningar — så kan han i stället för 23,750 rdr erhålla 35,000 eller åtminstone 30,000 rdr, och detta till lika billig ränta som i hypotekskassan. Men — invänder man — så inträder en kris, räntan stiger och sedelhafvarne uppsäga inteckningarne för att med större fördel placera sina penningar i bankerna (sådant har händt förut), tillägger man. Dertill svara vi: det är visserligen sannt, att det händt förut, men de som så gjort ha blifvit så pass brända på affären, att de icke så snart göra det om igen. I stället för sina säkra 6 proc., få de nu, om de gå till bankerna, hålla tillgodo med fyra, och af skadan torde de ha blitvit visa, ja! vi äro fullt öfvertygade att, hända hvad som hända vill, så försöka de det icke om igen så snart. SE ——7——77— — Men — sortfar den envise opponentenhusegaren — att erhälla beläning på så lång — —qppp—n————— n—xt! jn—e L—ii iiiii — — ——

9 november 1867, sida 1

Thumbnail