Göteborgsposten – 9 november 1867, sida 1

November, Vintermänaden, tycktes att börja med vilja göra skäl för namnet och uppvaktade de första dagarne i veckan med riktigt isande vinterfläktar. Termometern sjönk under fryspunkten, de funnos, hvilka sågo snöflingor hvirfla i luften och som med sörnumstig protetmin lade fingret på näsan och mumlade: -Nu ha vi honom här!, pelskapporna och tulubberna kommo åter i vänlig åtanka, en och annan olycksalig individ, attig på mynt, men rik på kärlek, kände sig frestad att bortbyta sitt ideals famn mot (så prosaiskt!) en famn god björkved, och på vedmagasinets kontor ingingo omåttliga beställningar. Gustaf Adolfsdagen på förmiddagen, ja, ett godt stycke in på middagsqvisten, sken solen klar och strålande från den vackraste vinterhimmel; kors, hvad illuminationen ska ta sig bra ut i alton, resonnerade herrskapet i matsalen och domestikerna i köket, men skam får den som nu för tiden vill fuska i Fitz-Royska handtverket, när det ändtligen vardt afton, hade vinden slagit om och den gemonaste dimma gjorde luften fuktig och gatstenarne våta som efter ett otrefligt höstregn. Lyckligtvis bliste det dock icke starkare, än att illuminationen på det hela, eller kanske rättare på något afstånd taget, gjorde sin behöriga effekt till stor fröjd och gamman för de tusentals åskådare, män, qvinnor och barn, som uppfyllde torget. Barn!? Vackra barn, sa Pilman om kattungarne. Värrre skrikhalsar ha då aldrig någonsin lättat sina lungor, än de som i Onsdags afton omkring hjeltekonungens staty i timtal förehade denna öronslitande lifsprocess. Hvad icke ordningens nitiska väktare, oaktadt alla respektabla ansträngningar förmådde, nemligen att täppa munnen till på de små gastarne, ty rättvisligen bör antecknas, att endast öfvermagar deltogo i skränet, det förmådde ändtligen den manstarka sångkören, då den stämde upp Wennerbergs herrliga Hör oss Svea! Och både det gamla och unga Sverige lyssnade med förtjusning till de fosterländska tonerna — och derat finner man att historien om Orpheus, tämjande vilddjuren, icke saknar motstycken äfven i våra dagar. Men så var det också en ovanligt stor sångkör som den aftonen bidrog till hyllningen af den ädle Wasa-Sonens minne. En manskör af 100 personer har Göteborg aldrig förut kunnat framvisa, men så har man förut heller aldrig lyckats åstadkomma den anslutning af sångare af olika klasser, som nu egde rum och hvilken vi anse som ett särdeles glädjande tidens tecken, som ett glådjande förebud för sångens framtid inom vårt samhälle. Den tribut Arbetareföreningen vid ofvannämnda tillfälle lemnat af sångare, utgjordes af friska, goda och klangfulla röster, hvilka af föreningens sånglärare, hr J. Thyboni, under en jemförelsevis kort tid inöfvats på ett sätt som länder läraren till heder. Veckans flyktiga vinterprodromer hade, bland mycket annat, till följd att vppmärksamheten fick tid att väckas vid ett förhållande, förut högljudt öfverklagadt och klagomålen jemväl i behöring ordning å allmänhetens vägnar af krönikeskrifvaren till vederbörande framförd. Vi mena de mångfaldiga tillfällen till benbrotts begående, som våra gator, enkannerligen Hamngatornas trottoirer, erbjuda genom de oftast små, understundom dock temligen respektabla isbanor, hvilka vid inträffande köld bilda sig omkring gaslyktpålarne och under de å hörnena anbragta gaslyktorna och hvilka uppkomma å de vattensamlingar dem lyktornas renhållare i öfverflödande nit arrangora å nämnde ställen. Må man icke förnämt rycka på axlarne och utbrista: Bevars så mycket väsen för en bagatell, ty det torde dock vara en obestridlig sanning, att armar och ben, de må nu vara aldrig så korta, dock svårligen kunna betraktas som bagateller och vi kunna med otaliga vittnen styrka, att tillbud till olycksfall, hvilka lätteligen kunnat åstadkomma en dylik minskning eller massakrering af beskedliga samhällsledamöters kroppsliga ledamöter, under åratal förekommit i massa. Vi upprepa derföre, hvad vi förut en gång yttrat i nämnde hänseende: vettdera måste lyktornas renhållare strängeligen tillhållas att vid sina, i och för sig aktningsvärda åtgöranden för den allmänna upplysningen, undvika alla uttömningar af vattenpytsarne eller också må de sjelfva eller resp. husegare tillförbindas att så fort köld inträffar låta sanda de förrädiska isbanorna. Denna fordran tyckes oss så enkel och oskyldig, att vi icke ett ögonblick botvifla att vederbörande hittills varit i fullkomlig okunnighet om allmänhetens önskningar i detta fall. Detta skäl torde dock nu böra bortfalla, hvarföre vi och alla medborgare (och de stackars medborgarinnorna med!) inom vårt eljest ganska förträffliga samhälle med lugn ause oss kunna gå vinterns annalkande till