Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 1

— Emedan jag icke har den mer. — Huru? ... Jag hörde säkert orätt denna gång. — Nej, min far, jag har icke mera denna bok, upprepade hon med en röst som blef fastare allt efter som juvelerarens blef mera upprörd. — Ah! olyckliga! ... utropade han springande upp liksom han fått en elektrisk stöt. Men han satto sig ånyo och bemödade sig att beherrska sig. — Huru länge är det sedan du lemnade den ifrån dig? — Sedan i går. — Men den var dig anförtrodd, har man sagt mig ... Se så ... tala då, förklara dig ... Till hvem har du lemnat den? Kan du icke taga den tillbaka? ... Det är allvarsamt detta, allvarsammare än du tror. Nå väl, du ser ju att jag brinner af oro, att dina ord förorsaka mig en förfärlig plåga. Svara, svara! — Saken är enkel och naturlig, min far, sade hon med ett lugn och en längsamhet, som kontrasterade mot denna dämpade storm. Denna bok var ämnad åt någon. Jag har låtit den komma till honom som den med rätta tillhörde. — O, nej ... det är galenskaper; jag är lekboll för en dröm ... för en hjernvilla. En af oss har förlorat förnuftet. Denna bok, sade du, har du låtit komma till sin egare? — Jag har sagt det. — Men, sade han, görande ett uppehåll mellan hvarje