Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 1

— ss—424? v———— mas nästan i huru stor mängd som helst. Nu är hans afsigt att med tillverkningen af sådan sten sysselsätta så många arbetare som anmäla sig, och när de hunnit lära sig de ganska enkla handgreppen, så kunna de snart förtjena åtminstone en riksdaler dagligen under den mörkare årstiden, och mera då arbetstiden blir längre. För någon tid sedan meddelade jag att riksrådet grefve Axel Fredrik v. Fersens memoirer, som hittills icke för någon historieskrifvare blifvit tillgängliga, skola utgifvas. Jag kan nu tillägga, att dessa märkvärdiga memoirer af en man, som vid den blodiga riksdagen 1756—57 förde landtmarskalksklubban och var hattpartiets fruktade chef, och som vid revolutionen 1772 och äfven sedan var den ende, hvilken Gustaf III egentligen fruktade och derföre direkt underhandlade med, skola utkomma i sex digra band. Utgifvaren, frih. Klinckowström, beslägtad med Fersenska familjen, yttrar i subskriptionsanmälan att de som vilja skrifva Gustaf III:s historia böra afbida dessa memoirers offentliggörande, så innehållsrika äro de. Vid sällskapet Iduns sammankomst i Lördags afton hade professor Bergh utställt en ny tafla: haf i solnedgång, motivet från Bohuslänska skärgården, der konstnären tillbringade förliden sommar. Med denna tafla, ett briljant konstverk, har hr Bergh, kraftfull och genialisk som alltid, kastat sig in på en ny genre. Huru många konstskatter eger ej Sverige om de blott bli kända! Se här ett nytt bevis derpå. På en egendom Ebbetorp i granskapet af Kalmar bodde i många år en fröken Linnerhjelm, som nyligen afled vid hög ålder. I hennes gamla hem har nu marinmålaren kapt. Berger upptäckt en ganska värderik, fastän illa vårdad tafvelsamling, som den lärde kanslirådet Linnerhjelm, stor konstkännare och författare till de ännu ganska intressanta Linnerhjelms resor, förvärfvat sig. Ingen har hittills anat att dessa taflor, om hvilka för öfrigt ganska få hade någon kännedom, egde något konstvärde, och om ej kapten Berger gjort den upptäckten, så skulle de sannolikt snart blifvit förskingrade och förstörda. Fru Norman-Neruda, som ernar företaga en långvarigare konstnärsresa i utlandet, ville dessförmnan gifva en afskedskonsert här förliden Måndag. För några år sedan skulle man minst sagdt brottats för att få biljetter till en sådan konsert. Nu, och fastän hennes spel är lika förtjusande som förr, måste konserten redan förliden Lördag aflysas, helt enkelt derföre att blott ett ringa antal biljetter blifvit sålda. Medgif att hufvudstadens musikälskande publik är i hög grad nyckfull. Jag vill våga tio mot ett, att då fru NormanNeruda om några år återvänder hit, skall man med brinnande åtrå uppmana henne att ånyo låta höra sig, och man skall då slåss om biljetterna till hennes konsert, särdeles om det under tiden blir bekant att hon undergått någon liten pikant förändring, t. ex. om hennes yfviga, fantastiskt friserade chevelyr, det ramsvarta håret som nu pryder hennes hufvud, — blifvit silfvergrått. Göran.