Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

promenera. En gång vid stället dela vi oss sör att undgå att blifva bemärkta Vi fästa ingen uppmärksamhet vid de förbigående, men då affären skall afgöras skall ni, Cambrai, vaka öfver att ingen kommer från Invalidplatsen. Vi begge skola bevaka avenyerna, som leda till bron. Cambrai invände ingenting vidare; underkastande sig att betala var han icke längre förtretad öfver vissheten att förlora sina kära pengar. Man handlade således noga efter den öfverenskomna planen, och man skulle kunna hafva sagt att afgrunden blandade sig i spelet, ty det var en af vinterns hemskaste och dystraste nätter. Seinen fördo isstycken med sig. Man måsto hafva sett detta för att kunna göra sig ett begrep dorom. En mörk himmel, på hvilken tunga och hotande moln korsa hvarandra, förda af den tjutande vinden; dessa stränder der icke en enda innevånare i den stora staden vågar trotsa den vida ödsligheten; floden förvandlad till en brusande ström vältrande sina gyttjiga och guldaktiga vågor hvari oupphörligt midt i bland spillror ryckta från stränderna packa sig efter hvarandra hvitaktiga block, slitna från ett outtömligt ishaf. I längden förskaffar det er svindel och drager er med sig. Alltså på det denna natt ingenting skulle fattas i det nidingsdåd man ämnade begå; på det intet vittne skullo tillstöta, som kunde öfverraska dem i deras verk; på det detta verk skulle blifva riktigt fullständigt och omöjligt att upptäcka, rasade Seinen, som om den upprörts af alla mörkrets magter. Mellan klockan half tolf och midnatt, under det do