Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

Göteborg d. 7 November 1867 Den 6 November, Gustaf Adoltsdagen, högtidlighölls igår, först vid middagstiden, då Göta artillerireg:tes musikkår efter vaktparadens slut samlades framför hjeltekonungens staty och der, under anförande af direktör Jos. Czapek utförde flera vackra mnsiknummer, börjande med Heeffners majestätiska hymn Låt dina portar upp, och alslutande hyllningen åt den store konungens minne med den gamla solksången: Bevare Gud vår kung. På aftonen var statyen som vanligt rikt eklärerad och anordningarne i detta hänseende togo sig väl ut oaktadt väderleken, som förut på dagen varit klar och kall med ända till 3 å 4 gr. köld, på e. m. blef kulen och dimmig. Oräkneliga folkmassor uppfyllde ätven såväl torget som de midttör liggande hamngatorna och vid ?f, o-tiden upptägade till statyen en, till c:a hundrade personer uppgående sångkör, bildad af gymnasial-skolungdomen samt medlemmar at Amatörernas och Arbetareföreningens sångföreningar. Denna manstarka kör, den största man här någonsin lyckats hopsamla, anfördes af dir Isr. Sandström och uppstämde först ÄIIör oss Svea af Wennerberg, hvarpå följde Tullbergs herrliga ÅIljeltar som bedjon, efter hvars slut ordf, för Amatörernas sångförening rådman F. Risberg utbragte ett lefve för Gustat Adolfs minne, beledsagadt af fyrfaldiga hurrarop. Följde så Pacii Värt Land, åtföljdt af ett lefve för konung och fosterland, hvarester det hela afslutades med den nya folksången, Talis Qvalis och 0. Lindblads mästerstycke: Ur svenska hjertans djup. Oaktadt de stora folkmassor som voro samlade å torget aflopp allt stilla och ordentligt, om vi undantaga det sedvanliga hurrandet och skränandet af en hop okynniga pojkar. Väderlekstelegram af gårdagen från kejserl. observatoriet i Paris upplyser att frisk S.V. viod igår rådde i Nordsjön. Ett dödsfall, som inom en vidsträckt krets skall väcka sorg och saknad, inträffade i går härstädes, i det nemligen då grosshandl. Lugen Jacobi eller några veckors sjukdom afled vid endast 36!(, års ålder. Dödens obevekliga lia afskar här en lifstråd, vid hvilken många ljusa förhoppningar, många varma och uppriktiga känslor af kärlek, vänskap och högaktning knöto sig. Olörtrutet arbetsam och strängt redbar som affärsman, kunde hans bana som sådan tjena som ett uppmuntrande föredöme för hvarje framåtsträrvande yngling, ett vackert bevis på att arbetsamhet och rättskaffenshet, förenade med praktisk duglighet, aldrig kunna förfela att föra sin man framåt, att den sanna lyckan och framgången icke, som ordspråket säger, kommer medan man sofver, utan säkrast, ja, endast, då man vakar och arbetar. ÅÄtt en person, med sådana egonskaper i det allmänna, i sitt enskiluta lif skulle lyckas att förvärfva sig många och verkliga vänner, är helt naturligt, och uppriktigare tårar af saknad ha säkerligen aldrig fällts än de som nu strömma vid den förhoppningsfulle sonens, ömme makens och faderns, trofaste broderns och redlige vännens bår. Under saknadens bittra smärta bör dock det medvetandet kännas ljuft sör alla dem, hvilkas hjertan nu äro klädda i sorgedok, att den hädangångne nedstiger i sin fortivigt bäddade graf, lemnande efter sig ett ansedt och älskadt minne, ett sådant som alltid följer den, om sitt värf redeliga och troliga skött hafver. Mindre Teatern. Det är en sanning, alt vår tid lider stor brist på stora dramatiska arbeten, der innehåll och form harmoniskt sammansmälta till en enhet, hvilken herrar estetici kunna kalla skön. Orsaken härtill har man visserligen sökt utreda, och många och långa afhandlingar ha skrifvits i ämnet. För vår del tro vi dem komma sanningen närmast, som förmena, att det allmänna lifvet sjelft, att verldshändelserna förete så mycket dramatiskt och rycka sinnena så med sig, att samtidens försattare ej kunna så frigöra sig ifrån dem eller det varma, lefvande intresset