Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

fin-in middag — pjudningskorten på franska — hos generalkonsul Heinemann på hans vackra landtställe Hummersberg invid Carlbergskanalen. Hr H. hade nyligen återkommit från en badsejour i Tyskland och han ville nu se sina vänner, den utländska diplomatiska kårens härvarande medlemmar och några andra celebriteter på middag, som gafs för Preussens och Baierns härvarande ministrar, till hvilka hr H. står i direkt rapport såsom varande de begge staternas konsul i Stockholm. I anseende till grefve v. Plessens frånvaro representerades danska hofvet af legationssekreteraren von der Maase, som äfven vid detta tillfälle, utan att i ringaste mån tillbakasätta sitt lands och sin egen värdighet, visade sitt försonliga sinnelag mot Preussens dervarande begge representanter, ministern och värden-generalkonsuln. Vid samma splendida middag hade äfven svenske hofintendenten och norske kammarherren Benedicks tillfälle att presentera sig såsom kommendör af S:t Olafsorden, hvartill konungen förliden sommar utnämnt honom. Man tror, man påstår till och med, att denna nomination i dubbel bemärkel var en surprise för excellensen Sibbern, som icke ens var närvarande då den skedde, och man antager med visshet, att den lindrigast sagdt skall ogillas i Norge, der man håller så strängt på S:t Olafsorden, att flera amtmän (z landshöfdingar) icke ens erhållit riddarstjernan. Men man måste väl älven i detta sall skilja mellan förnuftets män och fantasiens martyrer och hr Benedicks räknas till den senare kategorien. Han har en brinnande åtrå efter utmärkelser af ofvan anförda slag och han förvärfvar sig dem på det sätt, som ligger inom hans förfogande. Han har, som sagdt är, ett behof af ordnar och han eger den svenska nordstjernan, en preussisk orden, nyligen förvärfvad under hans utländska resa, men tillställd honom at öfverståthållaren här, på uppdrag af utrikeskabinettet, till hvilket dekorationen öfvereändes per posto — och så eger han äfven den nyss förvärfvade S:t Olafs-krachanen. Denna åtrå efter ordensdekorationer klandras i allmänhet ganska sträng; men det kuriösaste är, att detta klander uttalas äfven al personer som alldeles icke anse klandervärdt eller löjligt att sjelfva ingå i ordenssällskaper för att der låta pryda sig med ännu ståtligare dekorationer, hvilka de med samma åtrå eftersträfva som de personer, hvilka fika efter de kungliga ordnarne. De förre äro fullt ut så dyra som de senare — tillfällena att bära dem äro endast olika, men de förvärfvas oftast med lika stor ansträngning. I sjelfva riddaredekorationerna måtte ligga en alldeles egendomlig tjusningskraft. Jag skulle kunna uppgifva personer, som i förvärtvandet af sådana äro rent besatta och som aldrig bli uppmättade. Jag känner ett par personer — och flera torde finnas — hvilka, om de erhöllo den Siamesiska Orm-orden, som lärer bäras i näsan, alldeles icke skulle tveka att låta genomsticka denna, men visst icke för sjelfva dekorationens skull, utan af aktning för den höge monarken, som erkänt deras förtjenster. Det bör glädja hvar och en då den verkliga förtjensten, i hvilken riktning den än visar sig, blir erkänd och hyllad. Ett angenämt intryck gjorde derföre på mig festen på Dramatiska teatern för hr Sundberg, hvars 25-åriga konstnärsbana nu firades. Vid samma fest blef kapt. Lindebergs bild lagerkrönt — denna teaters grundläggare, som för densammas åstadkommande icke blott egnade sina krafter utan äfven upposkrade sin lilla förmögenhet och afled i ytterst knappa vilkor. Äfven hr N. W. Almlöf, som nyss inträdt i det femtionde året af sin anställning vid kungliga teatern, erhöll en välförtjent hyllniog — förskottsvis och i afräkning — ty hans guldbröllop med den kungliga scenen skall högtidligt firas nästa år. Få torde de skådespelare vara, som efter femtio års lika träget arbete i Thalias tjenst, alltjemt äro så ungdomliga och bära sitt hufvud så upprätt, som Almlöf. (Forts. följer.) UT AA KR RE AS