Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

7ÅJAuS u 9 UVPvE AR — iv del säg icke dess respekkäile innevånare, att de idka alkemi, ty då drves du genast på porten. Min vän var ju en paradox karl af första ordningen, och det sade jag honom oförbehållsamt; men deråt skrattade han, och så skildes vi åt. Jag har träffat personer, som befunnits nog tilltagsna att påstå, att med den uppgitna stora minskningen i statens inkomster för detta år är det alls icke så farligt, som man i första häpenheten föreställde sig. Ötver detta påstående har jag blitvit förtretad, ty det blir jag alltid när jag motsäges och mest naturligtvis om jag befarar att blifva vederlagd. Emellertid vill jag meddela hvad de anfört, och ädelmodigt lemna åt den genombeskedliga framtiden att reda om de hafva och få rätt. Först och trämst påstå de, att riksgäldskontoret alldeles icke hade behöft i låneväg vända sig till de begge härvarande enskilda bankinrättningarne, om dels statskontoret och dels riksbanken visat riksgäldskontoret mera tillmötesgående. Men statskontoret lärer hafva sitt hufvud för sig med ett litet horn i sidan derjemte till riksgäldskontoret, och vill alldeles icke medgifva en sidoordnad ställning till det sednare. Riksbanken tycker för sin del att riksgäldskontoret skall göra skäl för namnet, och är kanske icke angelägen att reta sina kunder — de lånesökande — som högeligen skulle ogilla om en statsinstitution fick en försträckning, som de förra helst vilja hafva för egen del. Vidare påstås att allt tal om en million rdr mindre tullintrader i år emot förlidet år, är alldeles för tidigt. De vilja pruta ner summan till på sin höjd några hundra tusen riksdaler vid årets slut. Häröfver har jag särskildt blifvit högst förtretad, egentligen derföre att de vackra loford som jag tilldelat svenska folket för sparsamhet, måste återkallas. Slutligen påstå de, att med den supponerade stora minskning i bränvinsskatten är det icke heller så farligt, om man blott ger sig tid att vänta till dess resultatet af hela bränningsåret — som icke är liktydigt med kalenderåret — blir kändt. De säga, dessa bestar, att den minskade höstbränningen orsakas deraf att landtmännen hittills varit sysselsatta dels med den i år ovanligt länge fördröjda inbergningen af den rika vårsädsgrödan, dels med forcerad tröskning och forsling af den till högt pris försålda spanmålen, och dels med de vanliga höstarbetena, som äfven komma senare i år än vanligt. Men, säga de, när alla dessa bestyr äro undanstökade, när den lifliga spanmålshandeln afstannar med sjöfartens upphörande, så skola bränvinstillverkarne icke sörsumma att elda upp under pannorna, hvartill de äfven lockas at det höga priset på den svenska nektarn, hvilket också onekligen är och blir ganska lockande. Dertill kommer, säga de, att det handelshus här på platsen som slagit under sig största. delen af Sveriges bränvinshandel, redan atslutat med ett stort antal bränvinsbrännare högst betydliga leveranskontrakter och förbundit sig lemna deremot svarande penningeförskotter, allt på vilkor som framlocka — eller kanske rättare sagdt: framtvinga — en betydlig tillverkning, hvilken således icke öfvergisvits utan blott uppskjutits. — Uppriktigt sagdt skulle jag gerna se om dessa suppositioner, så sannolika de än äro, icko blefve realiserade, ty några hundra tusen tunnor spanmål exporterade, lemna en bättre reel behållning, än om de förvandlas i bränvin och supas upp. Men i förra fallet, och om bränvinspriset här stiger till 2 rår tillföljd af betydligt minskad inhemsk tillverkning, så säges det ofvannämnde handelshusets beslut vara, att importera bränvin (och i så fail får staten sin andel, fastän på en omväg), ty i norden bor en kraftfull stam, som alldeles icke tvekar att betala 2!(, rdr för en kanna nektar, äfven af utländsk tillverkning. Vintersäsongen har öppnats, eller om man