Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

— Jag har träffat Vincent Marjoux, min s;århund, återtog han, Leonard bor icke mera vid gatan Montmartre. Han tillbringar en del af dagen med att förfölja någon eller något, som han ännu icke tyckes hafva funnit. Om aftonen går han på besök hos min aktningsvärda kusin Larsigny. Denne, som är fru de Saint-Valiez utkorade beskyddare, stiger upp i sin vagn tillsammans med honom och far till hotellet der han stannar öfver natten. Guldarbetaren stiger ur vid porten och går icke med in ... icke alltid åtminstone. Han går en del af Faubourg Saint-Honore utför, viker af på en af tvärgatorna, går till den runda platsen i Champs Elys6es, ströfvar igenom de ödsligaste trakterna och passerar Invulidbron för att komma till Gros-Caillou, der han har sin bostad i ett möbleradt hotell, två steg från Invalidplatsen. — Ypperligt, sade juveleraren, se det kan man kalla att vara underrättad. — Och slutsatsen? frågade C.mbrai försigtigt. — Drag den sjelf, min vän, invände ironiskt baronen; en person, som alla nätter vid den ödsligaste timman passerar öfver en fullkomligt isolered bro, dit ingen annan själ vågar sig ... för hvad utsätter han sig. — Det är rätt, han vill det tydligen, sade Portin. — Men han är utomordentlig: stark, den satans karlen. — Jag har tänkt derpå alldeles som ni, min förträfflige vän, sade Saint-Valiez, och jag har bestämdt förenklat saken betydligt. — Ah! sade pantlånaren och andades lättare.