Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 1

Må vara, men den utöfvas dock fortfarande dagligen. Proceduren transmutation är kanske olika mot förr, det är hela skilnaden, resultatet är detsamma som förr, och det är hufvudsaken. Nu är du mer än paradox. Visst icke. I det hus jag bebor utöfva alla transmutationskonsten, hvar och en på sitt sätt, de använda olika ämnen, det erkännes, och med olika framgång, det medgifver jag villigt. Öfverst upp på vinden bor en arbetare med sin hustru. Han bär från tidigt på morgonen till sent på aftonen ryska rågmjölsmattor vid Skeppsbron, ett ytterst mödosamt arbete, ty de äro för ohandterliga, de falla icke efter ryggen, och följden deraf är, att han på de tre nackknotorna, som först träffas af stöten, ständigt har ett öppet sår, som ökar sig under arbetet. Det nöter på lefnadskraften detta arbete, men det lönar sig — transmutation. IIvarje inm lifskratt, etämne som han mindre värderar, förvandlas i silfver. Hans hustru förrättar tunga sysslor i herrskapshus, hon skurar så väl, hon har deraf sin bästa utkomst, men hennes bröst är redan angripet, hennes knän ha redan antagit denna styfhet och pussighet, som antyder förestående knäsvamp, hennes lifskrafter, ett ämne som hon mindre värderar, transmuteras. Tre trappor upp bor jag. Mitt åliggande är, att dag efter dag, år från år, med oaflåtlig uppmärksamhet revidera räkenskaper, som nästan aldrig innehålla någon felaktighet. Mina bästa själsoch kroppskrafter, ämnen som jag mindre värderar, transmuteras till det silfver, som jag qvartaliter utqvitterar i statskontoret. Två trappor upp bor en herre, som oanmodad slagit sig på vården af statens angelägen: heter. Han anstränger sig ifrigt att föreslå förbättringar deri, mindre egentligen till statens än till hans eget bästa, ty han har satt sig före att med tiden, och ju förr desto bättre, remplacera någon, lika godt hvilken, af dessa många högre tunktionärer, som han anser alls icke fylla sin innehafvande plats. Han nödgas fraternisera med personer, som han misstror eller missaktar, men ensam lyckas han ej uppnå Olympen. Han behöfver deras biträde, men på samma gång fruktar han för deras konkurrens. Hans själskraft, ett ämne som han lyckligtvis äfven sjelf mindre värderar, förbrännes successive i degeln, och jag befarar att denna transmutation hvarken blir silfver eller guld; men han letver dock i hoppet, och han dör — förtidigt, säger kanske hans nekrologist. En trappa upp bor en herre, som, gynnad af lyckan, redan eger rikligen af den metall, som alkemisten stådse hoppas finna i botten af sin degel. Han kunde således lefva lycklig och äfven bereda andras lycka. Men hans enda sträfvan är att bli rikare; det är ett absolut behof för honom. Han grubblar dag och natt på tillfredsställandet af denna förfärliga åtrå. Hans hela tankekraft, ett ämne hvilket han mindre värderar, förnöter han under transmutationsprocessen. Guldet framkommer, det är sannt, men långt ifrån icke i tillräcklig mängd och nog ofta, och så lider han förfärligt, stackars karl. Han lefver icke länge, det kan hvar och en tydligt se, utom han sjelf; men han har slägtingar, som han alls icke täl. De skola objudna inställa sig när han är död, de skola lägga sig till långhalsduk och högt flor på hatten, skola undersöka hans kassa, och möjligen erkänna med en lätt anstrykning af tacksamhet, att hans hela lifssträfvan utgjort en vacker, från deras synpunkt betraktad, illustration till transmutationsteorien. Och till sist, huru tror du det förhåller sig med den der gamla gumman, som håller mjölkmagasinet nere i bottenvåningen? Den mjölk, som hon sjelf inköper från landet, redan der litet utspädd, blir af henne före försäljningen ytterligare genom en lagom tillsats vatten transmuterad till silfver, och gräddan likaledes genom utspädning med mjölk och gjord simmig med litet finaste hvetemjöl och en ägg-gula, transmuteras ätven till silfver. Tror du inte, min gubbe, att i hvilket hus och i hvilken våning vi titta in, så bedrifves der transmutation, men för all AA s——