Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

ning som sorgfälligt bevarande af nationaläran. Om Garibaldi lugnar sig, skall Cialdini ha att glädja sig åt såväl venstra som högra sidans synnerliga förtroende, om det nya kabinettet derigenom sättes i stånd att upphäfva de utom lagen bildade komiteerna, om vidare besolkningarne, höjda genom den stegrade faran och varnade genom det oerhörda ansvaret för oöfverlagda ytterliga steg, understödja regeringen i allt, der hon, endast motverkande ytterligheterna, likväl icke uppträder reaktionärt, så kan denna endrägt, jemte ett fast beslut att upprätthålla nationens värdighet, endast helsosamt inverka på franske kejsarens samt de öfriga europeiska kabinetternas och nationernas omdöme. Menabrea har äfven skyndat sig att tillsända de diplomatiska agenterna i utlandet det nya kabinettets program, hvilket går i denna riktning. Det lyder sålunda: Konventionen at d. 15 Sept., i det att den å ena sidan fastställde de påfliga staternas utrymmande af fransmännen, ålade samtidigt Italien mycket allvarliga sorpligtelser, hvilkas uppfyllande var mycket svårt. Vi hafva likväl iklädt oss dem med den uppriktiga och ovilkorliga viljan att på allt sätt anstränga oss för att iakttaga dem. I strid med lagarne och i trots af regeringens upprepade förklaringar, hafva dock flera band lyckats intränga i de påfliga staternas provinser, i det de undgingo de kongl. truppernas uppmärksamhet. Men i betraktande af traktens topografiska beskaffenhet, den stora utsträckningen af den linie som skulle bevakas, och då man tager i beräkning alla borgares rätt att obehindradt resa, så måste man inse, att det var en fullständig omöjlighet för en observationskår att med framgång hindra dylikt. Dessa svårigheter ha helt säkert icke undgått de höga kontrahenternas insigt och uppmärksamhet, då de undertecknade konventionen. Man torde erinra sig, att den bestämda terminen för utförandet af denna konvention uppskjutits, just derför att under tiden en utjemning skulle kunna åstadkommas mellan den hel. stolen och Italien, eller åtminstone att ew modus vivendi skulle kunna utfinnas mellan de tvenne till hvarandra gränsande staterna, hvilket skulle gösa de ömsesidiga förhållandena drägliga. Denna förhoppning har blifvit gäckad, visst icke derför att konungens regering underlåtit något, för att nå detta mål, utan derför att det ständigt mötte den hel. stolens motstånd. Man kan således icke förundra sig öfver, om den kris, som vi beklaga, måste inträffa. Kejsarens regering förklarade i det af ,Moniteur offentliggjorda dokumentet, att de franska truppernas intervention icke har någon mot Italien fientlig afsigt och att hon ej ville förnya ockupationen, hvars svårigheter hon nogsamt förstår. Konungens regering kan, fastän hon tillägger äfven dessa förklaringar ett högt värde, likvål icke öfvertygas om, att de närvarande omständigbeterna gjort ett dylikt steg nödvändigt. Den kejserliga regeringen kan icke förneka att septemberkonventionen framför allt ingicks med afsigt att åter försätta den heliga stolen i de för alla andra herradömen vanliga förbållanden, hvilka sjelfva måste sörja för sin egen säkerhet. Man kan i sjelfva verket uttala det tvifle, att konventionens anda i detta afseende cj alltid iakttagits. Huru härmed än må vara, är det dock ett faktum, att de af den påfliga regeringen värlvade trupper varit tillräckliga för att försvara sin fana och att de sålunda uppfyllt sitt anvisade mål. Den kejserliga regeringen har, i trots af våra upprepade anmärkningar och protester, tänkt annorlunda och beslutet intervenera. De formliga förklaringar som vi nyligen afgilvit, neml. att vilja göra allt möjligt och förhindra bandens inträngande, förklaringar som vi efterkommit, ha tyvärr ej varit tillräckliga, för att afvärja ett så betänkligt beslut. Den allmänna meningen i Italien är djupt upprörd, och om befolkningarne ej drifvits till allvarliga dåd, så kommer det sig endast deraf, att den förståndiga majoriteten inom landet är van vid att sätta fullt förtroende till den lojale konungens regering, hvilken alltid betryggat hennes ära och alltid skall göra det, hvilka uppoffringar det än må kosta. Under öfvervägande af de fordringar, vår värdighet och våra intressen kräfva, har regeringen måst ätaga sig det tunga ansvaret att befalla trupperna öfverskrida gränsen. Denna åtgärd kan af Frankrike ingalunda betraktas som en fientlig handling. De kongl. trupperna hafva under det de besätta några punkter af det påfliga området, sått tillsägelse ait söka lugna sinnena och återställa lugnet hos de upprörda befolkningarne, hvilka från alla håll vända sig till konungen och begära skydd. De ha befallning att öfverallt respektera de bestående myndigheterna och municipaliteterna och uppföra sig så, att hvarje lörveckling undvikes, hvilken skulle kunna leda till ytterligare konflikter. Alldenstund den af Septemberkonventionen skapade ställningen ändrats genom de kejserliga truppernas intervention, måste den kongl. regeringen skydda sin rätt, i det hon ställde sig på lika fot med den andra kontraherande parten, för att kunna under fullständigt lika förhållanden börja nya underhandlingar. Vi vilja uppriktigt önska, att dessa underhandlingar måtte leda till en bestämd lösning, hvilken, under det den på det högsta tillfredsställer kyrkan, gifver henne den värdighet och det oberoende, som hon behöfver, för att kunna uppfylla sin gudomliga sändning. (VYi erfara i detta ögonblick, att pausen radan upphört, eller kanske inträdt i ett nytt skede. De påfliga trupperna hafva nemligen angripit garibaldisterna i deras ställning mellan Monte Rotondo och Tivoli nära Rom. Efter en förbittrad kamp, hvilken å båda sidor vållade stora förluster, måste garibaldisterna uppgifva sin ställning. Garibaldi sjelf blef osårad. Garibaldisterna synas derefter hafva nödgats draga sig så långt tillbaka, att de till stor del fallit i de italienska truppernas händer. Alminstone berättar en tidning, att Garibaldi tagits till fånga och blifvit törd till Spezzia. Hvad skall nu följa? Den