Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

— För knäfveln! sade baronen. Se der hvad man kan kalla tur. Nå väl! Ni tiger, Portin? — Jag reflekterar, mina herrar, svarade han allvarsam och tankfull. — Öfver hvad? Er dotter ... — Min dotter är svårare att rå på än ni tror. — Ah! hvad nu, skola vi efter att hafva gått i land med Tournaire råka på dylika skrupler hos er ... — Oh! mina skrupler äro som edra, de genera mig icke det minsta, men det är den här lillas. Vi äro vid målet, det är ögonskenligt. Låt oss då icke genom oklokhet låta det gå oss ur händerna ... — Det är sannt hvad han säger der, inföll Cambrai; klokheten, baron, är vishetens begynnelse. Juveleraren återtog: — Om Amelie, hvilket är mycket antagligt, då hon mottog detta förtroendegods har svurit att icke lemna det ifrån sig, så är hon en flicka af den karakter att heldre låta hugga sig i stycken än bryta sitt ord. Man kan då ingenting vänta af henne och som hon är lika klok som beslutsam måste man utspana hennes hemlighet, upptäcka hennes gömställe undvikande att väcka hennes misstankar. Jag vet icke till hvad hon icke skulle vara i stånd, — En skygg karakter ... Hota henne, min kära Portin, sade Cambrai. — Dessa fördömda fruntimmer, man vet aldrig hvar man har dem, sade baronen med otålighet. Men i alla fall, detta kan icke draga ut länge. Hon har inga oåtkomliga gömställen, mademoiselle Amelie.