Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

— Förtro er till mig för att h upptic ka dem, mina herrar. Det vigtigaste är att hon icke misstänker mig vara underrättad om något. Jag skall hafva ögonen på henne och som boken tydligen finnes i huset skall jag förr låta rifva ned det sten för sten än afstå från densamma. — Bravo! det kan man kalla tala, och derpå tror jag att vi kunna öfvergå till det andra ämnet för vår sammankomst. Ett moln beskuggade Cambrais panna; man skulle behandla ett ämne som förorsakade honom obehag. Men Portin grep med skyndsamhet denna afledning. Tanken att grefve de Saverlys testamente hädanefter var helt och tållet under hans tak; att med en ytterligare ansträngning och tack vare den fint af hvilken han så skickligt begagnat sig han kunde blifva ensam och obestridd egare deraf denna tanke förtärdo honom som en häftig eld. Men han kände också, då han såg sina önskningar nära i fullbordan, den tryckande nödvändigheten utt jemna vägen, att undanrödja detta fruktansvärda och hårdnackade hinder, som kallade sig Loonard Dorbans, men som för det förbund, hvars chef han var, hette Raymond de Saverly. Innan han bröt med sina allierade och beröfvade dem deras andel af den genom gemensamma brott förvärfvade förmögenheten var han angelägen att ännu en gång betjena sig uf dem för detta kritiska och afgörande företag, som skulle utplåna den unge Saverly från hämnarnes antal. (Forts.)