Göteborgsposten – 2 november 1867, sida 1

sjelsgjorda universitetet vid Sundets bölja icke taga denna underrättelse alltför illa, han som varit färdig att gå i borgen för, att Upsalasängarne icke haft att täfla med andra än de Jemmerligaste sångföreningar man kan tänka sig, förmodligen docent Föreningar å la Helsingborg allesammans. Linfrö och råg ha vidare fallit alltför rasande nere vid Skeppsbron, en af den dramatiska landsortsflorans mest yppiga rosor har på Örebro teater varit nära att bli förvandlad till pot-pourri och Dygdens stig i Marstrand har härjats af eld och brand. Garibaldi gör det allt hetare och hetare för påfven, och Napoleon står med tången i hand färdig at! krafsa kastanierna ur elden. Och sedan, hvem skulle väl ha trott det ?, Göteborgs musikälskande publik har räckt till att 3:ne aftnar i veckan låta konsertgifvarnes anleten midt på qvällqvisten skina af belåtenhetens eol, den angenäma reflexen från en tillfredsställande metallisk valuta. Konsertlokalerna ha gradvis blifvit allt större och större, men det har varit detsamma, de ha alltid blifvit fullsatta. Fullt på Lilla Teatern i Måndags, på Stora Teatern i Onsdags, och på Thorsdagen Domkyrkan fullpackad af åhörare. Kom nu och säg att samhället icke är musikaliskt! Vill ni kanske veta hvari hemligheten ligger? Publiken önskar omvexling, den vill framför allt ha nytt, se nytt, höra nytt; gammalt förlegadt skräp har här aldrig vunnit afsättning. Göteborg vill sannerligen icke vara något konstens pantlånekontor, bra att ha i reserv när det gäller att lörvandla de sista, at tidens tand illa medfarna fragmenterna af måhända fordom lysande dramatiska, vokala eller instrumentala tillgångar, i klingande mynt. Godt och nytt, så lyder lagen. Nationalsångarne, ehuru måhända i ett och annat afseende icke fullt jemngoda med den s. k. svenska sångarqvartetten, hvars medlemmar, som bekant deltogo i sångartäflingen i Paris, bilda dock en qvartett med aktningsvärda ressurser, tillräckliga att göra en hel konsertafton angenäm och behaglig. Louise Michaölis konstnärsrykte är tillräckligt stort att fylla en salong dubbelt så stor som Nya Teaterns, och direktör Sandströms kyrkokonsert var af många anledningar så lockande, att man väl kunde förutse ett starkt tillopp af åhörare, om än icke så stort som det verkligen blef, ty dertill har man i mannaminne ej kunnat erinra sig ett motstycke. Hundradetals biljetter skulle det oaktadt säkerligen ytterligare strukit åt, men det finnes en gräns för allt och följaktligen fanns det äfven en sådan för Gustafvas förmåga att sluka åhörare, isynnerhet som den, uppriktigt att tala, till det yttersta — om än icke ötver förmågan — ansträngdes. Men huru trångt der än var, huru många svettdroppar som än tillrade utför glödgade anleten, huru många knän som än darrade efter två och en half timmas oafbrutet upprättstående, fick dock själens herravälde öfver kroppen vid detta tillfälle en ytterligare lysande bekrättelse, ty smekt af tonernas milda välljud kom han kroppen att glömma tröttheren och sig sjelf att strunta i förargelsen. Utom i ett hänseende, och se här hvilket. För ej längesedan cirkulerade i bladen historien om en skarpskyttekonsert ämnad att gifvas en vacker Söndagseftermiddag i en viss landskyrka. Konserten var utsatt att börja straxt på e. m., men ett olyckligt öde fogade så att det den dagen varit s. k. senmessa i kyrkan. När sålunda slutpsalmen var afsjunsen och orgelnisten började trumfa på med utgångsmarschen, inträffade det oväntade, att hela församlingen, med tå undantag blef qvarsittande i bänkarne. Förgäfves voro alla af arrangörerna för konserten gjorda försök att tå bort folkmassan. Med den envishet som utmärker allmogen, då den riktigt satt sig på tvären, trotsade de alla försök i den vägen, och om en och annan möjligen började smått skämmas öfver tilltaget, växte snart åter modet till öfvermod, då en af församlingens rikaste bönder, om vi ej missminna oss, ledamot af kommunalstyrelsen, gjorde sig till talman för hela den öfriga hopen och med högan röst utropade: Korka äb la vår, lell, å dermme (dermed) så bira vil Konsertgifvarne fingo trösta sig med bättre lycka nästa gång och hade hela sitt besvär för snart sagdt ingenting. Händelsen gjorde att vid konserten i Domkyrkan i Thorsdags ett liknande fall inträffade. Det hade nemligen varit nattvardsförhör på e. m. derstädes och oaktadt giorda tillsägelser, oaktadt alla påstötningar af vederbörande kyrkobetjening, stöten mberäknad, qvarstannade en icke obetydlig del af dem som öfvervarit förhöret, efter hvad man tror bortåt att par hundrade personer, till konsertens böran och blefvo på så sätt gratis och sittande ihörare af densamma, till icke ringa förargelse ör dem som ärligt betalt sina biljetter och nåste nöja sig med ståplatser. Att oförsynteten understundom kan gå långt är, tyvärr, tt sorgligt faktum, men att den kunnat gå å långt i sjelfva templet torde lyckligtvis Fra till oällavnthatarna A2—— mm mee MAMA mm mA