Göteborgsposten – 1 november 1867, sida 2

— Kom! kom! ... sade hon, jag känner igen mig. Det är der borta! der borta! ... Med fingret, med blicken, med rösten angaf hon ctt hus beläget i hörnet af en gata. Dsir började springa. Allt efter som de nalkades spärrade hon upp sina ögon, betraktade utseendet af omgifningarne och bevisade genom sina åtbörder, sina utrop att hon började känna igen sig. Men då de icke voro på mer än några byggnaders afstånd, hejdade hon sig plötsligt, tycktes betänka sig och tvekade. — Nå väl, sade Poucet, känner du fortfarande igen dig? Hon stannade efter ett dussin steg och svarade gripen af en ytterlig förlägenhet: N — O, jag vet icke mer. Det är der ... och det är icke der! — Låt se, min skatt, betrakta noga. — Min Gud, min Gud! sade hon gråtande, jag vet icke mer och likväl är jag mycket säker. — Välan, kom och låt oss fråga. Han drog henne till butiken, som upptog nedre delen af huset och vette åt trottoaren. Det var ett krammagasin, elegant oeh rikt dekoreradt. Adele gick endast ogerna med. En ung qvinna satt i boden. — Känner du igen detta fruntimmer? frågade Desire den lilla pekande på henne tvers igenom fönstret. (Forts,)